Connecting the dots – det långa inläggetConnecting the dots – the long post

Alltså, jag satt och funderade igår på det här med livet. Som en kan göra sådär opretentiöst en helt vanlig onsdag. Kan du minnas ett särskilt tillfälle där du känt att ”jäklar, det här trodde jag inte jag skulle klara” eller där du upptäckt något helt nytt hos dig själv?

Jag är inne i en rätt stor förändringsfas i mitt liv och som tur är en av de mer spännande och positiva. Jag känner det liksom, trots att jag troligen är mitt i den. Det kan verka som att den kom tvärt och abrupt, men med bara en skvätt analys kan jag se att en rad mindre steg och pusselbitar lagts under de senaste tre-fyra åren.

Jag har, mer eller mindre medvetet, bidat min tid, samlat på mig erfarenhet i rätt riktning och fattat delbeslut som liksom banade väg för de lite mer synliga, stora kliven.

Gradvis har jag rört mig mot ett ökat självbestämmande, friare planering och en allt starkare övertygelse om att tid och makt över den, är viktigare än fler prylar. Att vänskap och familj är viktigare än beröm på jobbet. Att jag trivs allra, allra bäst med lite större frihet.

För tre år sedan hade jag bara en oformulerad känsla av att jag kanske ville vara egen, men det var inte på kartan alls faktiskt. Det kanske var det sista jag hade trott att jag skulle göra. För två år sedan började jag leka med tanken, ungefär på det sätt som en kan leka med tanken att nu, den här veckan, kanske jag vinner på lotto. Det kändes liksom så overkligt att det lika gärna kunde varit en lotto-vinst. Varför då?

Jag tror det är för att ingen jag kände på nära håll hade något annat upplägg än 40-timmarsvecka och 5-6 veckors semester. Ingen i min släkt har någonsin tänkt tanken att man kan och bör följa sin passion och inte bara vara duktig tror jag. Min far är en av de mest drivna, entreprenöriella människor jag känner och han bröt sig förvisso bort från en framtid i skogen till en karriär i Stockholm, men han har jobbat för samma företag i 40 år. Har pratat om att starta eget tusen gånger, men aldrig tagit klivet, så hur skulle jag kunna?

Jag blev uppfostrad att göra det förnuftiga och säkra, inte det hjärtat sade. Av omtanke förvisso och utifrån att mina föräldrar växte upp under väldigt enkla förhållanden, men då blir lätt det där som hjärtat vill något som en stoppar undan på drömhyllan.

Men, vilka pusselbitar gjorde att jag till slut testade? Det är flera saker jag tänker på – några så himla simpla andra som kanske i stunden varit väldigt jobbiga eller känts insignifikanta. Att jag nån gång om året underhållit en kontakt som jag egentligen borde ha tappat – varför behöll jag just den?

I ett fantastiskt tal till Stanfords avgångselever pratade Steve Jobs om ”connecting the dots” (ingen jämförelse med honom dock, haha). Men jag har tänkt på det där talet ofta. De där dotsen, som var och en för sig inte verkar så märkvärdiga eller rentav slumpmässiga, men som till slut börjar forma något när de kopplas till varandra. Syntetisering är svårbeskrivet, men plötsligt händer det.

Några dots jag kan se rätt tydligt nu är till exempel att jag började blogga 2005, vilket gjorde att jag lärde känna Erika, som drog med mig på en massa upptåg där jag lärde mig att jag verkligen gillade att testa mig själv. Genom henne lärde jag sen känna Sara, som levde precis sådär som jag ville – att jobba mycket med roliga saker, men kunna välja varifrån och när i högre grad än vi som tillhörde 8-17-folket. Wow, tänkte jag, kan man göra så? Kan jag?

En annan grej var att jag kastat mig ut i det okända yrkesmässigt – och klarade av det. Ett nervpirrande uppdrag för Polisen. Att ensam genomföra och klara ett projekt där jag faktiskt aldrig gjort det jag skulle göra tidigare. Ett utlandsprojekt med ännu en ny arbetsuppgift, för ett av världens största företag.Så sjukt läskigt. Men jag klarade det! Jag gav allt och det gick bra. Mer än en gång ville jag säga nej, det här kan jag inte, ta in någon som är bra istället. Men jag gjorde det och jag växte av det. Och jag är faktiskt jäkligt tacksam för att jag tagit mig igenom alla de där svåra och läskiga grejerna. Jag har samlat så mycket nyttig kunskap och byggt upp mitt mod på samma gång.

Något som också ingjöt mod i mig var när en av mina bästa vänner vågade fatta ett mycket svårt beslut som haft stora konsekvenser för henne, men hon följde sitt hjärta och kom ut på andra sidan. Sånt inspirerar. Ibland behöver en ta makten över sitt liv och våga tro på den egna känslan och förmågan.

Löjligt nog så är det också en rad seminarier, föreläsare och rätt odramatiska samtal med nära, bekanta och främlingar som fört in min tankar på nya vägar, som till slut har mötts i ett ”-Aha?!” Så häftigt ändå, vad ett möte eller en power point-slide kan göra.

Vad vill jag då ha sagt med det här? Jo, jag tror det är att vi, mer eller mindre medvetet, rör oss i rätt riktning, om det nu är hjärtats eller magens, trots att vi inte alltid förstår det i varje enskilt steg. Vi tar in det vi behöver ta in, gör det vi behöver göra, för att till slut haja vart det var vi skulle.

Men jag tror att två avgörande bitar hos en själv behöver finnas på plats.

1. Att ha ögon och öron öppna, ta in det som sköljer förbi och inte stänga dörrar. Att vara nyfiken helt enkelt, såpass att det överväger rädslorna.
2. Att utmana sig själv. En klyscha, men det händer inte mycket annars. Att göra saker som känns skitläskiga eller bara lite obekväma, men som ändå lockar, det är banne mig alltid det som gjort att jag tagit utvecklingssteg.

Jag är definitivt inte framme än och claimar inte  att sitta på något slags facit, långt ifrån! Men jag har tagit ett medvetet kliv som var så stort för mig, tack vare en lång radda omedvetna.

Jag vill inte ha någonting ogjort, ingen läxa olärd och jag tycker att det tog precis lagom lång tid – det var liksom nu jag var redo för just det här klivet. Och det är troligen nu jag börjar min mer eller mindre medvetna sick-sack-bana fram till nästa. Det ska bli jäkligt spännande att se vad det kan bli – men en gissning är att det kombinerar empati, skapande och hållbarhet på något sätt. Vem vet!

Är det någon som orkat läsa ända hit? Förlåt i så fall 😉 Men om du ändå gjort det, har du några dots som connectat? Eller några darriga kliv du minns? Jag är så himla nyfiken på hur andra tänker om krokiga och raka vägar och vad som påverkat dem. Det är spännande i sig, men dessutom vet man ju aldrig om en liten tanke från nån annan blir en liten dot för en själv…

I’m in the midst of what I think is an important chapter of my life, one where I evolve a little more. Luckily it’s one of the more exciting and positive ones. I can see it quite clearly even though I’m experiencing it right now. It might seem like a sudden one, but with just a little bit of analysis I can look back over the past years and realise that a number of individual elements have gradually pieced themselves together into this puzzle.

It’s like I bided my time, more or less consciously, collecting experience and making small decisions that sort of paved way for the bigger ones.

I have gradually moved towards increased autonomy and an increasingly strong conviction that time – and the power over it – is more important than having more stuff. That I like it the most when I have a decent amount of freedom.

Three years ago I just had this abstract feeling that I’d like to decide about my own time. Not for one second did I think that I actually could, or would. Two years ago, I started playing with the thought of becoming my own boss, in the same way one can play with the concept of winning the lotto. It was as likely as that, but a tempting thought nevertheless.

But why such a high threshold? I think it’s because no one close to me was doing anything but the regular 40-hour work week. No one in my family tree ever believed that their passion could actually become their occupation.

My dad is one of the most entrepreneurial people I know, still he worked for the same company for 40+ years. If he couldn’t take the leap, how could I? God knows he’s talked about it. I was raised to always choose the sensible, safe path, probably because my parents came from a rather simple environment.

So, which are my pieces of the puzzle? Well, it’s different things, some of which seem very silly on their own. Others were really tough events or just felt insignificant at the time. Like me keeping in touch with a mentor like once every year.

Steve Jobs talked about ”connecting the dots” .
in an inspirational speach he gave before Stanford students (no comparison here thoug, haha). But I’ve continuously been coming back to that speach in my mind, to the dots theory. The idea that seemingly random events eventually gather up and shape a meaning. It’s all about synthesizing.

Some of the dots I’ve recognized is my starting to blog in 2005. That way I met Erika, who persuaded me to go through with more than one adventure where I got to test myself. Through her I met Sara, and she sort of lived like I wanted to – travelling, working hard with fun stuff and choosing where from and when to, to a larger extent than us regular 9-5 people. I was like ”Wow, can one do that? Could I?”.

Another important part has been to throw myself off several cliffs professionally – and landing safely. A nerve wracking assignment for the Swedish Police. Performing and managing tasks I had never done before. A foreign assignment for one of the biggest companies in the world. Super scary. But I made it. I gave it all and performed well. More than once did I want to say no and ask my employer to pick someone who actually knew how to do it. But I tried and I grew from that. And I thank myself very much for putting myself through all those impossible things. I gathered so much experience and built a courage.

Also, seemingly ridiculous things such as seminars, unexpected conversations with close or random people also pushed me towards new thinking. Imagine, what small talk or a power point slide can achieve.

So, what am I getting to? Well, I think it is that we, more or less consciously, are moving in the right direction even though we don’t really feel like we are in any given phase. We absorb what we need to absorb, do what we have to do, in order to get where we were supposed to end up. But I think that you need to have two very important things in place in order to do that.

1. Keeping your eyes and ears open, and not close any doors. Simply be curious enough to overcome any fears.
2. Challenge yourself. It’s a cliché but not much happens unless you do. Doing things that frighten me or make me feel a little uncomfortable, but still tempted – that’s what always made me grow damnit

I’m definitely not done here, or sitting on all the right answers. But I did take a very conscious step, thanks to a bunch of less conscious ones. I wouldn’t want to have anything undone or any lesson unlearned and I think it took just as long as I needed it too. I wasn’t ready until now.

So, did anyone have the stamina to read this far? I’m impressed! And curious…what dots did you connect? I really want to know your thoughts on winding and straight paths, and what affects them. Who knows – someone elses story might be my next dot…
[insert][/insert] In my element – listening to a fascinating story on a mountain top!