Do what makes you happy

Det här med att utvecklas, kliva ur komfortzonen, vilja mycket. Det är jäkligt tufft ibland. Framförallt om en är en som lite för ofta kopplar ihop sitt värde med vad en gör. Och jo, det är tyvärr jag, sen så länge jag kan minnas.

Jag skulle vilja prata om det här mer. Jag tror det finns många, många som fungerar så. Och det blir ju inte lättare när vi hela tiden jämförs och jämför. När en stor mängd människor är fixerade vid sitt personliga varumärke, att inte visa “svagheter” och när måttet för att lyckas är skevt eller åtminstone rätt så endimensionellt.

Jag vet att jag varit påverkad av detta. Jag vill göra bra hela tiden. Jag vill vara en jättebra människa, vara intressant, en bra vän, vara bra på jobbet, bra på att ta hand om mig själv, bra på att laga mat, bra på att höra av mig, bra på att hinna med typ allt. Alla andra gör ju det så jag borde också greja det.

Jag älskar sociala medier, Internet, alla möjligheter. Det är helt fantastiskt. Men jag undrar om inte det också drivit på en hel uppkopplad mänsklighet att börja göra det mesta för någon annans skull. Om det så är beundran, uppmärksamhet, en OK-stämpel i baken eller att bara vara duktig. Vi tappar vårt varför i allt surr.

Under hösten har jag kommit en bra bit på väg mot ett bättre förhållningssätt till mig själv och allt jag gör, om det så är digitalt eller fysiskt. Och det är så jäkla befriande. Vissa dagar har jag en känsla av att ALLT är möjligt och att jag vill göra allt i hela världen. För att jag tycker det är kul. Sprunget ur ren lust. Mitt ursprungliga varför har börjat visa sig mer och mer. Och det handlar om att växa och utforska.

Ett blogginlägg som den alltid så kloka Sara skrev i höstas gjorde att jag kunde sätta ord på vad det var jag höll på att skifta om till. Jag har alltid drivits av en stark inre upptäckarlust och drivkraft, men i takt med att jag blivit vuxen med ansvar och jobb och viktiga relationer så har den där starka drivkraften fått sin bensin mer och mer från borde-tanken snarare än vill-tanken. För andra mer än för mig.

Nu försöker jag göra precis tvärtom. Och med envishet och nötande så kan det till slut ha en effekt på vad en faktiskt gör – ett förändrat beteende.

Jag kan inte ens beskriva hur mycket som har hänt och förändrats för mig det senaste halvåret. Pusselbitar har och håller på att falla på plats och det känns ibland lite som det där gamla patiensspelet på datorer (för er som är gamla nog). Plötsligt inser man att den kommer gå ut. Sen kommer ju nya uppsättningar händer att dyka upp, som ska gå ut, men just nu känns det så bra. Jag är lycklig, för första gången på flera år så känner jag det på ett helt nytt sätt.

Nu har det gått bra för mig som egen, men jag tror inte att det är anledningen. Det är att jag bröt upp och vågade och följde den där inre rebellen som ville och behövde komma loss. För jag är inte orolig att det ska gå dåligt. Jag tänker att det löser sig. Jag var mycket mer orolig när jag var anställd och gjorde vad andra ville att jag skulle göra, för andras skull.

Om affärerna går dåligt så har jag ändå något mycket större med mig, något som inte kan raderas. Nämligen att jag vågade. Och att jag kunde, åtminstone en period. Det kommer jag alltid, alltid ha med mig.

Do what makes you happy. Det ligger så jäkla mycket i de slitna orden ändå.