Om att fatta beslut

De som känner mig vet att jag varit bra på att besluta mig för att inte fatta beslut*. Stora beslut har varit svårt för mig när jag ser tillbaks. Jag har gått i ååååååratal i bland och grubblat, ältat, försökt att intellektuellt resonera mig fram till facit. Jag ville alltid ha ett FACIT!

Grejen är ju att det inte finns facit. Det är lite som att vänta sig att den rätta lottoraden ska råka dyka upp innan dragningen. Och vid sådär 35 års ålder började jag fatta det. Jag fattade en annan sak också och det är att jag nästan alltid visste vad jag skulle göra redan den dagen jag började grubbla. Så varför all den där tiden som bara passerade? Vad handlade den om?

För min del: att samla mod. Och kanske ibland om att vänta ut och se om något skulle hända av sig själv, för det var ju nästan alltid rädsla som stod i vägen. Till exempel i mitt förra förhållande. Jag sköt på vårt uppbrott i flera år, testade en gång till och sen en gång till efter det och sen, det kan jag se i efterhand, när jag hade byggt en egen plattform och nästan bearbetat det hela färdigt, då vågade jag.

Jag var i det fallet livrädd för att släppa min bästa vän och en stor trygghet. Fast jag visste att vi hade helt olika mål i livet och att jag behövde ta några varv runt jorden på mina egna vingar. Men han var länken till det gamla, till familjen som försvann när mamma gick bort, till den bekymmersfria (nåja) tonårsperioden och vi hade varit ihop så länge. Jag var rädd för att bli ensam, för att ångra mig, för att göra honom ledsen, för att, ja, typ gå under.

Jag tror också det handlat om att jag gjort allting så stort och definitivt. Som att byta jobb eller hoppa på en utbildning. Det måste ju bli rätt på första försöket liksom! Numera tänker jag att jag måste testa något och om det inte funkar, ja då får jag hitta på något annat. Jag lyckades till slut komma fram till det när det gällde min flytt till Norrköping.

I början, när det kom på tal, såg jag det som att jag för resten av livet skulle lämna min familj, mina vänner, bo i en stad jag inte hade valt på egen hand utan av omständigheterna snarare tvingats bo i. Asläskigt med andra ord! Sen började jag tänka att jag inte kan veta om jag inte testar, att värre saker har hänt än att en flyttar igen. Ingen kan ju tvinga mig att bo kvar här resten av livet om jag inte skulle trivas.  Och staden, ja den lärde jag ju känna och tycka om.

När det handlar om beslut så har jag faktiskt förändrats. Nu är det faktiskt rätt odramatiskt för mig och jag har nästan svängt över till att ta det lite lättvindigt. Jag har några viktiga hjälpmedel som jag tänkte dela med mig ifall det är fler som lider av den kära gamla beslutsångesten därute:

VAR ÄRLIG
Innerst inne vet du kanske redan vad du vill och lutar åt. Kanske kittlar det till och med lite i magen när du tänker på det ena alternativet och kanske blir det mer kravfyllt när du tänker på det andra? Red ut och våga börja med att erkänna för dig själv vad du faktiskt vill – oavsett andra inblandade – och sen kan du börja fundera på hur du tar steget. Det sämsta du kan göra är att lura dig själv att du vill göra något du egentligen gör för andras eller normens skull. Det kommer aldrig riktigt att landa i magen på samma magiska sätt som när du gör det du verkligen vill!

AVDRAMATISERA
Kanske svårare att göra med vissa stora beslut där många är inblandade, men generellt. Ingen – varken du eller någon annan – kommer dö eller bli evigt fördömd för att du byter jobb eller riktning eller adress. Blir det fel? Ja, då har du lärt dig något och i bästa fall kan du ångra dig, i värsta fall får du leta dig fram till en ännu bättre lösning. Det mesta löser sig i slutändan ändå. Känns det fortfarande svårt? Betänk då att vi lever en kort tid på ett litet klot i ett enormt solsystem och vad vi än ställer till med så är vi bara en liten fis i rymden.

TILLÅT “MISSLYCKANDEN”
Det här har alltid varit min svåraste så det här är verkligen självhjälp! Jag vill toppa på första försöket och ser ett misslyckande som, ja ett misslyckande. Något farligt, stort och hårigt monster som jag inte riktigt kan definiera, men oj vad farligt det är. Grejen är ju att det är precis tvärtom. Det bästa jag gjort är att misslyckas, för jag har ALLTID, undantagslöst, lärt mig något viktigt och hamnat på en ny och bättre bana. Det är skitjobbigt ibland, men det går över. Och du blir klokare.

TA ETT STEG
Börja. Det är det bästa sättet för mig. När jag tagit ett första litet steg så följer resten mycket lättare. Ibland blir det jättestora kliv på en gång, men i de flesta grejer handlar det om att börja ta steg i rätt riktning.
Om det så är att lufta det du grubblar på med din partner (kanske löser ni det tillsammans då?), att börja putsa på CV:et och boka in luncher eller att anmäla dig till en kurs, så är det ett steg som kommer ge dig information om resten. För ett första steg kommer ge dig en indikation på hur du känner för kommande. Gör det ont men du vill fortsätta, ja då är du nog på rätt väg. Får du fjärilar i magen och vill dundra på som tåget, ja då är du nog också på rätt väg. Var det inte så roligt som du trodde? Ja, då var det kanske bara grönare gräs från andra sidan.

Sist men inte minst – vi är så mycket bättre och klarar så mycket mer än vi tror – det om något har livet lärt mig. Så det är bara att sätta igång alltså. Men först: ha en TREVLIG HELG! 

* en fras jag myntade för några år sedan när jag prokrastrinerade lite på beslutsfronten och som numera är något av ett internskämt. Haha.