Jag började skriva ett viktigt inlägg. Viktigt för mig i alla fall. Och det som gör det så viktigt är att jag har så svårt för att skriva det och för att lägga ut det. Och det får mig liksom att tro att det är precis det jag borde göra.
Det handlar om något så kontroversiellt som….TADAA: rädslan att inte duga! Att göra fel, göra någon besviken, upprörd, uttråkad, ledsen, take a pick. Vilken shocker, eller hur? Men det är något jag funderat väldigt mycket på det senaste året (eller nja, det är nog några år till om jag ska vara ärlig. Typ 30). Den stora knäckfrågan liksom, tänk om jag inte lever upp till förväntningarna (vilka de nu är)?! Då går väl världen under?
Grejen är ju att den egentligen inte gör det (om du inte råkar vara högsta chefen i ett jättestort land och råkar mucka lite för mycket med den där höga chefen i det andra stora landet. Då är oron faktiskt befogad). Faktum är ju att det är vi själva som bryr oss mest, som ofta är den egna största kritikern. ”Alla andra” har ju fullt upp med sitt. Vilket förmodligen innefattar att undra över vad andra tycker om dem. Ändå är det så himla svårt.
Sara skriver så bra om att göra något för sin egen skull, för att det är roligt. Och det är något jag övar jäkligt mycket på, att släppa alla prestationskrav, alla krav på perfektion, alla inbillade förväntningar. Särskilt när jag gör något som ingen annan egentligen behöver gilla.
Och jag antar att det finns fler därute. Som vet att en inte ska bry sig så mycket om vad andra tycker, men som liksom gör det ändå. Som tänker att allt ska bli perfekt, direkt. Och som är rätt trötta på det. Eller?
[insert]
[/insert]
11 comments
viktiga ord som man hör om och om igen men ändå glömmer jag bort det hela tiden…
Ja, hur svårt kan det vara? Det är ju dessutom helt kontraproduktivt – man är ju bättre och mer kreativ utan den där prestationsångesten. Ogenomtänkt design av hjärnan där.
Du har så rätt! En behöver verkligen inse att en liksom inte är jordens mittpunkt och fan vad folk skulle tycka man var sådär knepig som man ibland oroar sig för att de tycker, om de bara visste hur man satt och funderade över att de kanske tycker man är knepig när de sitter och tänker på jobbet och vad de ska äta till middag – som alla andra typ 🙂
Sen behöver man en sak till och det är att omge sig av människor som faktiskt får en att känna att man inte behöver oroa sig. Även om man vet det ska man ha nära och kära som påminner en om det – inte som från tid till annan får en att känna att oron kanske är befogad genom förklädd kritik och små sura kommentarer…
Applådera mera (varandra alltså!) – det var väl så vi sa?
Klok som alltid Maran – och du är ju en av dem för mig – de där bra alltså 🙂 Applådera jättemycket mera!
Jäklar vad bra svar från Maran. Man är ju ofta mer kritisk mot sig själv än mot andra. Alltså dömer sig själv hårdare.
Iallafall är jag sådan.
Måste självklart jobba på det.
Du kan få låna Maran om du vill – hon är riktigt bra på att sparka en i baken och skratta åt sina egna galenskaper 🙂
Å schysst. Det gör jag gärna 😉
absolut. Aaaabsolut. Som det här med samvetet. Att ha ett, men inte ha ett onödigt dåligt. Att balansera att skita i vad folk tycker, och ha det som ett stöd. Väldigt svårt.
Ja, det är en himla tricksig balansgång det där. Inte lätt alls!
Hm ja alltså, snacka om att jag är expert på att gräva min egen grav emellanåt. Ha så höga förväntningar på mig själv att jag liksom slår knut på mig själv och snavar och trixar och fixar och kämpar – för att sedan inse att det var ingen annan som förväntade sig att jag skulle göra allt det där…..det var något som jag skapade i mitt huvud. Den där prestationsprinsessan har en förmåga att kicka igång lite då och då. Jag blir dock bättre och bättre på att se när hon dyker upp och liksom andas lite, fundera lite – är det här verkligheten eller är det min tolkning av verkligheten? Oftast så inser jag att det är lilla jag som skapat ett verklighet som inte existerar. Så då klarar jag att dra i handbromsen och istället boosta med extra mycket ”jag duger”. Förstår du vad jag menar eller blev det här bara en förvirrad kommentar på en måndag förmiddag? 🙂
Haha, inte ett dugg förvirrat tycker jag – känner igen mig in i minsta komma 🙂
Ibland svindlar det när jag tänker på hur mycket av all stress och press jag skapar helt själv – det är verkligen korkat!
Tack för din kommentar och ha en fin måndag – helt utan krav! 😉