Nu äntligen händer det!

Det är ungefär tre år sedan jag körde första flyttlasset upp till vår nygamla lada på gården och lyckojublade över att äntligen få bo i paradiset. I ungefär ett år var det tänkt att jag skulle bo i familjens gemensamma lada, innan den andra skulle stå klar. Men så har åren gått och med dem vårfloder och andra byggen och nu har jag bott i kappsäck i tre år. Jag har längtat, hoppats, och väntat.Det är absolut ingen överdrift att säga att jag längtar efter ett eget hem – att få inreda, att slippa flytta ut med jämna mellanrum och att äntligen få hämta upp alla mina grejer från förrådet i Stockholm. Ja jävlar vilken lyx.

Det har länge känts som en ouppnåelig dröm nästan – ni vet hur det kan bli när man längtar efter något så mycket att det känns overkligt att det nånsin skulle hända. Men nu är det påbörjat. Nu är de första förberedelserna inför bygget av min lada igång. Jag kan inte beskriva hur skönt det känns!

En magisk junikväll gick jag ut för att ta några av de sista bilderna på Gammelstugan, som snart är ett minne blott. Den här delen byggdes 1928, när farfars mamma tog över efter sina föräldrar. Då var farfar 12 år och de bodde i denna etta med vedspis.

Timret som syns här har tidigare varit en del av gårdens äldsta hus, som stod ungefär där bilden är tagen. Och nu ska samma timmer återanvändas i mitt nya hem, men nu som innerväggar, så det äntligen får vila från hårda vintrar och solgassande sommardagar. Det känns så fint! Att se på det här timret, som är fällt, hemsläpat med häst, handsågat och handbilat, fyller mig med en sån enorm vördnad för allt jobb de lade ner för att bygga det. Vi kommer demontera med stor respekt och som sagt, återbruka det här utsökta hantverket. 

Nu börjar vi gräva för vatten och avlopp och idag kom jättemaskinen för att göra jobbet. Jag blir alltid så jäkla imponerad över vilken ”fingerfärdighet” en grävmaskinsförare kan ha. Som om skopan är en förlängd fingertopp med känsla.

Så, juni står i full blom, nätterna är ljusa och snart börjar vi bygget av mitt hem. Samtidigt, sorger och oro som kontrast till försommaren, framtiden och fågelkvittret. Livet i koncentrat.