Mina jag & det här med mål

Det här med att ha en tydlig och nästan levande målbild är ju något som återkommer som en tung faktor när det pratas om framgång. Idrottare brukar ju till exempel visualisera en målgång eller en rörelse som sitter, medan företag har tydliga mål för omsättning och lönsamhet till exempel.

Jag har tänkt mycket på det där (MYCKET) genom livet, när jag funderat på vad jag vill bli när jag blir stor. Jag har försökt visualisera och måla upp detaljrika bilder och tydliga mål och i vissa, mer projektliknande delar, har det funkat. I andra fall har jag helt tappat bort målen och bara agerat på saker som dyker upp. I de fallen har målen nog snarare kommit från yttre påverkan än ett inre begär, ni vet “jag borde nog vilja bli chef, för det är ju bra och typ målet med all karriär” osv.

Vad jag har insett längs vägen är att när det gäller livet i stort – det mer långsiktiga och kanske allomfattande tillståndet som livet ändå är – så är det himla lurigt att spika särskilt konkreta mål, i form av saker som ska uppnås och kommas i mål med så att säga. Jag har alltid sett mig som en ombytlig person, mycket för att andra benämnt mig så. En som ena dagen kan önska att jag ständigt var på resande fot runt jorden, för att nästa dag inte vill något hellre än att bo resten av mitt liv vid en sjö i en skog. Lite hårddraget kanske, men ungefär så.

Och så kanske jag är, eller uppfattas vara. Fast egentligen är jag inte ombytlig, det handlar istället om att jag söker ett grundläge med variation – för jag lever av kontrasterna i livet. Jag älskar förändring och jag kan avsky den, ibland samtidigt. Jag vill vara ensam rätt mycket, men jag älskar att möta människor. Jag vill ha stor trygghet och jag vill ha massor av äventyr. Och så vidare.

Ett av mina jag – med kameran i naturen

Grejen är ju att min och tidigare generationers grundsyn bygger på att vi liksom ska välja en plats och en roll och hålla oss ganska mycket där. Välj bana och stanna där, sätta upp mål (men förhäv dig icke!) längs den vägen. Och jag har färgats av det och därför har det tagit mig tid att inse att jag troligen aldrig kommer att trivas och frodas i fasta rutiner utan synligt slut – och att det är helt i sin ordning! Alla är olika!

Jag har länge levt med att jag i treårscykler fått en stark längtan efter äventyr och förändring, ibland har jag agerat på det och hoppat och sen har jag liksom rättat in mig i ledet igen och tänkt att nu så, nu har jag nog fått de där knasigheterna ur systemet, “haft mitt äventyr”. Jag har skämts för min oförmåga att kunna svara målinriktat och glasklart på frågan “var ser du dig sälv om fem år” på varenda anställningsintervju och tänkt att jag måste ju vara konstig eller oambitiös som inte har en spikrak plan.

 Ett annat jag – i äventyret, under vattnet i Whitsundays, Australien

Men – med ålder kommer (bland mycket annat) en del visdom. Och grejen är ju att jag inte kommer få det där ur systemet. Det är, och har alltid varit inser jag nu, så som jag vill leva hela vägen liksom.

Så – om jag ska ersätta konkreta mål med något som omgivningen kan förstå, och skapa en modell som gör att min synbara ombytlighet sätts i ett större sammanhang, så skulle jag väl säga ungefär såhär:

På lång sikt (förmodligen hela livet om inget disruptivt sker) så har jag värderingar som vägleder mig. Det fina med såna är ju att det känns direkt när en hamnar lite på avvägar. Många projekt och äventyr kan rymmas inom de här värderingarna.

På ganska lång sikt, men ändå förändringsbart över tid, har jag en riktning. Jag tar mig åt ett håll jag vill och det kan jag göra på flera olika sätt, i olika stora steg och kanske också parallellt. Det gemensamma är att alla små steg och stora kliv ändå tar mig i rätt riktning, åt det håll jag vill. Som ett mer självbestämmande och naturnära liv till exempel.

På kortare sikt har jag intressen och närliggande mål. De kan ju verka vara helt orelaterade sinsemellan – som att jag vill lära mig koda HTML & CSS och gå en överlevnadskurs men – och här kommer det roliga –  när jag kollar efter så är det så att alla min vitt skilda intressen faktiskt samverkar till att ta mig vidare i min riktning på olika sätt. Rätt så häftigt ändå. New York – där mitt city-jag trivs allra bäst

Sammanfattningsvis: det är som ett litet ekosystem, det hänger liksom ihop (även om det för utomstående kan verka galet splittrat). Basen är väl på något sätt värderingar. När en hittar sin riktning (oftast dit magen pekar) så blir den tillsammans med ens värderingar världens bästa beslutsunderlag – om något inte tar en vidare i rätt riktning eller lirar med ens värderingar, ja då är det bara att skita i det på ren svenska. Det faller liksom på plats vad en ska använda tiden till. Och då, men först då, är det läge att fundera på (kortsiktiga) mål tycker jag.

Det här blev ett långt och kanske svårbegripligt inlägg – men så här tänker jag om hela grejen med mål. Det vore jäkligt intressant att höra om hur du tänker kring mål och riktning – har du en helt annan modell? Skriv ett eget inlägg vet ja, och länka här!