Hösten har inte börjat – tvärtom så har jag upplevt mer sommar på två dagar hemma än på hela sommaren. Det är en grundvärme här som nog ligger 7-8 grader över den vi haft i Dalarna och så har ju solen tittat fram också.
Däremot har jag börjat planera för återgången till jobb och vardag. Försöker samla tankar och idéer som rotat sig under sommaren – men jag måste ärligt säga att det inte har funnits mycket tid att tänka för mig i sommar. Först har jobbat med kroppen hela dagarna – något som givit en väldigt soft närvaro i det där eftertraktade nuet. Älskar det verkligen, även om framåtblickandet fått vänta.
Sen har vi haft ridläger sista veckan och det var en intensiv logistik från frukostservering, via två dagliga ridtursprojekt med 4 barn och två hästar och där någonstans klämma in lunch- och middagsbestyr och andra utflykter, till hela läggningsapparaten som oftast slutar någonstans där det är dags för oss vuxna att också krypa till kojs.
Därför är jag glad att jag har den här sista veckan till att tänka och förbereda lite. Utöver mina egna små individrelaterade viktigheter, som försörjning och livskvalle och så, så finns långt större saker att tänka på, som faktiskt gör att jag tycker min egen planering är, om inte oviktig, så underordnad.
Den här hösten hoppas jag att vi kommer se den riktiga början på ett historiskt – och positivt – skeende. Den största, gemensamma samlingen som mänskligheten någonsin gjort. Det är otroligt vad fort saker ändå går nu när nästan alla är uppkopplade på samma informationsnät (på gott och ont).
I några år nu har jag haft en ökande oro, ja nästan ångest, över vart världen är på väg, särskilt klimatmässigt men också mänskligt. Jag har känt mig så ensam i det och inte sett några konkreta tecken på större rörelse från de som verkligen kan göra något. Det har känts hopplöst.
Men nu – de senaste veckorna har det plötsligt kommit tecken och med kraft skulle jag vilja säga.
Jag tipsade ju om sommarens bästa sommarprat här, där jag fick veta att mycket ändå pågår. Och nu har dessa krafttag äntligen börjat synas i mina sociala medier-flöden, något som bara kan betyda att det faktiskt verkligen händer något. När människor i sin vardag har börjat prata om något så tror jag faktiskt att en förändring kan ske. Det låter simpelt, men ivrig delning på facebook signalerar något viktigt!
- Vita Huset har lanserat sin stora Clean Power Plan. Det här är ett stort steg på vägen och jag hoppas att det verkligen blir verklighet bortom ekonomiska, kortsiktiga intressen.
- På bara något år har eko-utbudet ökat massor, och 2014 steg försäljningen av ekologiska produkter med nästan 40% i Sverige. Förvisso unikt i världen, men ändå.
- Det stora toppmötet i Paris i december – som ju faktiskt mer eller mindre kommer avgöra vår framtid – har jag sett uppmärksammas på flera olika håll i mitt flöde. På Live Earth Road to Paris är målet att samla en miljard underskrifter för att kräva handling här. Skriv gärna under och dela!
Det är med ett spirande hopp för världen som jag går in i min höst och allt jag gör vill jag på något vis koppla till de stora, viktiga frågorna. Och så vill jag ut och njuta av den här fantastiska världen och dess natur – på ett varsamt och respektfullt sätt.
4 comments
Laddar genast hem sommarpratet! Jag oroar mig mycket för mänskligheten. Eller, känner mig mer arg, frustrerad, än oroar mig kanske. DDet stadiet kommer väl…
Hoppas du gillar det – alarmerande men som sagt – hoppfullt ändå. Även om det faktiskt känns helt galet att det skulle gå.
Vad skönt att det finns fler därute 🙂 Förutom klimat så har jag ju en massa tankar om annat vi gör och håller på med. Men det här kanske inte ska bli ett dystopiskt epicentrum, så jag fortsätter gem ig ut i naturen och hålla mänskligheten på tryggt avstånd 😉
Hoppfullt! Hopp kanske gör att vi orkar agera mer. Engagera oss mer. Brukar själv känna mig lite (mycket) nedslagen över brist på respons på en del miljö-relaterade saker jag skriver eller delar. Det är så lätt att liksom bara blunda eller ge upp eller inte orka se. Fast själv vill jag verkligen inte bli modfälld och uppgiven. Eller att mina barn ska bli det. Mycket intressant blogg och liv du har och valt för övrigt, hittade hit idag och det är jag glad för! 🙂
Heej och välkommen! Och tack för snälla ord 🙂 Jag vet precis hur det känns – det är skitviktigt att dela och sprida allt möjligt (utan större källkritik) men det här tillsammans med antibiotikaresistens borde vara högre på allas dagliga agenda. Jag vill också vara hoppfull och arbeta med positiv inställning, så jag blev så otroligt lättad över att höra detat sommarprat. Varför har det inte skrivits mer om det här i vanlig media? Det är ju historiskt, om världen lyckas enas och en skam om det inte gör det ju!