Tiden här har verkligen rusat iväg – samtidigt känns det lite som att jag inte varit någon annanstans i sommar. Att vara i Särna är en helt egen grej – ett annat liv. Det är i princip väderoberoende, eftersom det liksom inte handlar om klassisk sol- och badsemester här. Vi gör väl annat antar jag och jag packar en helt annan garderob när jag ska hit.
Nu börjar det i alla fall dra ihop sig till hemfärd och i går var det dags att lämna tillbaks våra underbara nordsvenskar, som vi verkligen hade hunnit fästa oss ordentligt vid under veckan. Jag har nog aldrig träffat på snällare hästar faktiskt och det har känts så himla tryggt att låta barnen borsta, kratsa, klappa, leda ut i hagen och rida.
Nordsvenskar är nog min favoritras faktiskt. Stora, vackra och ofta snälla och trygga. De är ju framavlade för att vara stabila och starka arbetshästar och farfar hade såklart nordsvenskar med sig på tungt skogsarbete när det begav sig. Kanske generellt inte något för avancerade ryttare som vill hoppa mycket och rida dressyr, men för sommarnöje i myggtäta skogar är de alldeles perfekta!
Tack Krona och Sentea för en riktigt härlig vecka – hoppas vi ses nästa sommar igen!
Sista dagen maxades – tjejerna stod i timmar och lät hästarna beta loss på gården, eftersom hagen börjat sina. Hästar är väldigt effektiva som gräsklippare.
Dags för hemritten!
Eric rev av en ridtur i elfte timmen, innan syrran bytte av och tillsammans med Dolly red de tre kilometrarna till hemgården.
Hejdå!
