Det här med att en hel västvärld är fullkomligt inlåsta i ett konsumtionshjul, hur sjutton kunde vi hamna där egentligen? När började det? Hur kan vi ha tillåtit att allting ska byggas på ständig tillväxt? Framförallt ohållbar tillväxt, det finns ju faktiskt hållbar tillväxt som är bra och nödvändig också.
På makronivå (samhället) har vi ju ett jätteproblem, bland annat i form av ett jordklot som är pushat till sin absoluta gräns. Men på mikronivå, alltså individens lilla bubbla, är det inte lite lika samma där?
Det känns som att det är så många som sitter med ett evigt pussel: höga kostnader för hus och bil och landställe och allt, stressiga heltidsjobb för att klara kostnaden, som går ut över hälsa och relationer. Det blir en jäkla massa jobb för att bara kunna låsa dörren på kvällen. Hur går det här ihop med ett liv egentligen?
Jag har sett in i mer än ett par trötta ögon (inklusive mina egna i perioder) som uppgivet konstaterat att det hade varit härligt att jobba mindre, jobba med med något helt annat, ”men det går liksom inte”.
Hjulet snurrar men hamstern är död. Det är en rävsax som oerhört många sitter i och känner att det inte finns en lösning på. Men det finns ju faktiskt en lösning. Hoppa av karusellen.
Jag och E har pratat om det här. Vi har inga jättekostnader just nu, men tillräckligt för att det skulle kännas om jag plötsligt har noll i intäkter. Nu när jag är egenföretagare har jag börjat tänka mycket mer på att forma en grund med låga, fasta kostnader. Det viktigaste elementet i min life design tror jag! Det är liksom grunden till att kunna känna frihet. Utan oro för pengar och massor av jobb för att täcka månadshyran så har vi tid till det där vi mår bra av.
Boendet är ju den stora utgiftsposten för många, så också för oss. Om vi bara kunde så skulle jag mer än gärna flytta norrut, köpa ett billigt hus i naturrika omgivningar. Men vi kan inte det eftersom min bonusdotter går först och hon behöver ha nära till båda sina föräldrar.
Vi har lite smått börjat titta på kompromisser i närområdet. Lantligt, men nära stan (skolan), billigt i drift och med inte alltför stora lån. Vår nuvarande lägenhet är ju jättefin och jag trivs, men det är rätt hög avgift så trots att vi inte har så mycket i lån så blir månadskostnaden onödigt stor. Jag ser fram emot att återkomma i ämnet.
Har du funderat på samma sak? Eller har du gjort den här resan till och med? Berätta gärna!
13 comments
Kloka och viktiga funderingar. Du inspierar till att klura på hur jag själv vill ha det! Tack
Tack själv, du inspirerar minst lika mycket
Det är ungefär det jag tänker mest på just nu. Jag stortrivs med mitt jobb men skulle gärna vilja ha ett annat sorts liv, med mer fritid och närmare till naturen. Det är inte aktuellt att säga upp sig just nu men jag försöker att bereda grunden genom att minimiera de fast kostnaderna och se till att de andra pusselbitarna finns på plats den dag jag väljer att ta språnget.
Jag tror att mycket är vunnet genom att ha klart för sig vad en vill och bara börja ta små steg. Det är ju svårt att lägga om hela sitt liv på en dag, i de allra flesta fall är det ju precis så en får börja, med att lägga små pusselbitar här och var. Evolution istället för revolution!
Spännande! Jag och min man(och våra tre barn) funderar också på hur vi vill leva. Ingen av oss är karriärsugen och vi gillar att vara hemma. Jag jobbar just nu bara 40% och är hemma med vår tvååring i veckorna. Det blir lugnare vardagar för hela familjen och vi har ingen stress med hämtningar och lämningar. Det är dock inte heller hållbart, för jag vill ha mer familjetid och det blir det inte när jag jobbar på helgerna. Vi ska verkligen försöka dra ner på våra fasta utgifter för att det inte blir ett ekorrhjul när jag byter till ett jobb med ”vanliga”tider. Egentligen skulle vi kunna flytta bort från dyra Stockholm, vi har inga direkta kopplingar hit..hmm…jag försökte diskutera detta med mina kompisar förra veckan, att man ska försöka leva ”sitt bästa liv” varje dag, men de tyckte faktiskt att jag var konstig. Man har uppfattningen att man är naiv om man vill ha ett bucketlife varje dag. Jag blev lite knäckt över att vara så ensam i mina tankar.. Så tur att jag hittade hit ?
Åh, stå på dig!! Fasen vad de där normerna ska in och styra hela tiden! Eller är det människors oro för att närstående ska göra förändringar som kanske…(gulp) förändrar dem? Jag kan tänka att det är så lyxigt att faktiskt kunna flytta vart man vill som par, eftersom min sambo har ett barn med en annan så går det ju inte riktigt. Kör ba kör! Skämt åsido – klart en ska fundera igenom och vrida och vända på det, men vad andra säger om saken, det är nog bäst att lämna utanför ekvationen.
Vad roligt att du hittat hit, och att du sa hej! Lycka till med beslut och bucketlife
Intressanta och viktiga tankar! Vi flyttade ju till Barcelona, det var en dröm och en del av life design. Hemma har vi ett litet radhus som inte är så dyrt, jag gillar inte känslan av att äga massa saker och bo dyrt – samtidigt som mitt hem är viktigt, jag älskar att inreda och inte bara kan flacka runt i världen som vissa andra kan. Komplexa frågor – kolla gärna mina inlägg om att konsumera http://explorista.se/hur-mycket-shoppar-du-egentligen/ och att ha ett basecamp http://explorista.se/om-att-ha-ett-basecamp/.
Ja, den där basen är viktig! Vad kul, jag ska hoppa in och läsa! TÄnker väldigt mycket på det här med konsumtion just nu, Jonna Jintons ord om hur hon bara tänker på det när hon är i stan är så himla sann och skrämmande på något sätt.
Åh ja- som du vet! Och vad BRA att du lyfter det, mer sånt. Mer ord på det så fler funderar och ifrågasätter- oavsett vad valet blir så känns det mer medvetet om man reflekterat. Känns som många inte reflekterar alls utan bara är just i hjulet som du säger!
Ja, det är min känsla också – jag hade ingen tanke på att en kunde göra på något annat sätt för bara några år sedan. Det var faktiskt kära fröken Rönne som öppnade mina ögon för det!
Jag funderar jättemycket på det här. Kommer aldrig riktigt nånstans dock. Det är som att jag är en konstnärlig person och en statusjagare i ett. Jag vill ha min höga lön och mina dyra kappor samtidigt som det enda jag ville när jag var liten var att skriva och andra närbesläktade grejer (efter eget huvud, inte vad någon annan beställer). Nu prioriterar jag inte det eftersom jag inte har hittat ett sätt att kombinera det med de dyra kapporna. Inte för att jag har letat heller, jag har helt enkelt låtit konsumtionshetsen (som jag också har med mig från barndom, vilket är konstigt eftersom mina föräldrar är så tvärtom) i mig vinna. Dragits med. Du är en otroligt stor inspiration här! I att våga söka mitt bättre jag alltså.
Jag förstår preciiis! Och om du hittar ett bra sätt att kombinera det så är det ju bra – den dagen en gör allting rakt emot sin vilja så känns det ju liksom. Det sorgliga är ju alla de som känner att de sitter hopplöst fast i höga omkostnader och MÅSTE jobba med något de inte egentligen tycker om eller hårdare än de vill.
Jonna Jinton sa en sak i ett av Edit-avsnitten (SVT Play) och det är att hon aldrig tänker på att köpa en massa saker förrän hon kommer till stan. Då ser hon dem och vill ha en massa grejer. Och jag tror det ligger en hel del i det, mycket handlar om att exponeras för det. Plus att vi ju nu ”har stan i mobilen” så att säga
Mitt värsta är när jag nattsurfade insta en gång för jag inte kunde sova och såg en jacka hos nån, med tips om var de fanns och köpte en. På typ 1 minut. En jacka jag aldrig hade saknat liksom och som kostade runt 2000. Men jag skickade tillbaks den som tur var.
Min guilty pleasure är annars teknikprylar & fotoutrustning. Som tur är inte lika lätt att spontanköpa