Du vet den där känslan, när du lyckas släppa alla krav på prestation, alla tankar på måsten & borden och deras mostrar – och så finns det plötsligt en massa lust?
Jag är ju inte supertajt med den känslan (förutom när jag reser) eftersom jag ofta vill prestera, vara duktig, stark, snabb och så vidare. Även om det varit ett grymt roligt år, med #kulpåjobbet och allt det där, så har jag haft lite svårare att hitta vägen tillbaks till mitt tränande jag.
Det har varit en del uppbyggd press kring det och även om jag är smart nog att veta att “ingenting” är sämre än “litegrann” så har det känts som en så lång väg tillbaks. Eller framåt. Jag vill ju vara i min gamla form direkt och inte känna mig svag och otränad. Det har känts som en tröskel det där.
Igår fick jag dock någon slags genombrott tror jag. Jag satt och jobbade lite och tittade ut genom fönstret. Där ute pågick en av de där strålande, soliga vinterdagarna och plötsligt längtade jag så himla mycket efter att vara utomhus, andas, röra på mig, njuta.
Några enkla ord som en ganska nyfunnen vän sa till mig för några veckor sedan, har etsat sig fast. “Ta babysteps. Bestäm dig för att du ska vara ute i 45 minuter, jogga, gå eller spring så länge det är kul. Eller gå till gymmet och bestäm dig för att du ska vara där i en kvart och hylla dig själv för att du gick dit”. Enkelt va?
Och det är faktiskt exakt vad jag gjorde igår. Jag gled ner i min löparuniform och bara trippade iväg. Och jag joggade och joggade, njöt för fullt av den blå himlen, den första lilla doften av vår, bländades av solen och snön och det var inte jobbigt alls. Faktum är att jag inte ville sluta! Jag tog extra varv, utforskade nya stigar jag inte sprungit förr och såg till att hålla mig där det var som finast och soligast. Och jag log!
Först när jag hade kommit hem kom jag på att jag hade mitt fitbit-band på mig och kikade på vad den sa. Jag insåg att jag hade roat mig strax över en timme och avverkat 10,6 kilometer. Utan att tänka på det ett skvatt.
Jag är en prestationsinriktad figur, men jag ska försöka hålla fast vid den här inställningen så länge som jag behöver. Jag gillar att pusha mig själv så längre fram kommer jag säkert planera intervaller, kolla kilometertider och köra planerade gympass. Men just nu ska jag bara följa det glada.
Powered by wanderlust – mitt nya motto!
[/insert]You know when you sometimes let go of everything – all demands for performance, all thoughts about musts and shoulds and all in between – and suddenly there’s only lust?
I must say I’m not all too familiar with those moments (except for when travelling). Even though it’s been an awesome year because of #funatwork and all that, but I have had a hard time finding my way back to my training self. There’s been so much built up pressure there and even though I’m smart enough to know that “nothing” is less productive than “a little”, it’s just felt like such a long road to get back. Or forward.
Yesterday though, felt like a sort of breakthrough. I was working some, looking out the window and one of those stunningly beautiful winter days was unfolding out there. And I suddenly felt this longing to be outside, moving, breathing, enjoying.
A few simple words that a rather new friend of mine spoke the other week has really stuck with me. “Take babysteps. Just go outside, jog, run or walk for as long as its fun. Or go to the gym and start with 15 minutes and applaud yourself for going”. Simple huh?
That’s excactly what I did yesterday. I slipped into my running armour and just tapped away. And I kept jogging. Admiring the blu sky, smelling that first bit of a distant spring, got blinded by the sun reflecting on the melting snow and it wasn’t hard at all. In fact, I didn’t want to stop. I took extra laps, exploring new paths, making sure I kept to the more scenic ones. And I smiled!
As I got back home I glanced at my fitbit wristband and realised I had been enjoying myself for an hour and 10,6 k’s. Without even counting!
I will try to keep this approach for as long as I need it – I like pushing myself, so at some point I’m gonna plan intervals & rough sessions at the gym, but for now – I’m just gonna stay powered by wanderlust.
[insert][/insert]
4 comments
jag tror det där är så himla viktigt. att när man ska prestera i allt annat, så ska man låta träningen vara fullt med frihet.
Ja, du har en så sjukt stark grundidé där i hela Träningsglädje-koneptet. Ska försöka bli bättre på att styra in huvudet på den banan 🙂
Hear hear – det här är jag helt med på!
Bra! Vi får väl påminna varann med jämna mellanrum så vi inte glömmer!