Rötter

Har ni sett “Allt för Sverige“?
Jag blir lika rörd varje gång de där amerikanerna får uppleva platserna som deras förfäder kom ifrån. Jag har också förundrats över kopplingen som de känner, känslorna som svallar fram så fort de ser den gamla gården eller får historien berättad för sig, på platsen där allt började.

Jag har ju starka känslor kopplade till flera platser, men det är för att jag själv har upplevt så mycket där. Sen kan jag förundras över för mig okända platser där människor eller naturen lämnat efter sig urgamla spår. Jag skapar små scener i huvudet, försöker se öden framför mig. Men det stannar liksom där.

Men idag fick jag uppleva en liten del av det där som amerikanerna upplever. Känslan att vandra runt i lämningar och veta att människorna som levde där, om än ansiktslösa, att deras slit och val är skälet till att jag finns. Det är fanimej mäktigt.

Pappa visste som tur var det här, som var helt okänt för mig fram till idag. Trots att jag vuxit upp i de här trakterna. Han klämde ur sig ett “har du varit i Skärvallen? Där dina släktingar på mammas sida bosatte sig på 1800-talet?”.

Han guidade oss fram på stigen genom skogen, samtidigt som vi spanade efter älg (det är jaktsäsong och pappa kom direkt från passet). Han berättade historien om norrmannen, som inte fick bosätta sig i Mörkret, utan hittade sin egen plätt, röjde träden och byggde sin fäbodvall. Och enligt legenden släpade han en järnspis på ryggen, hela vägen från byn. Troligen den som finns med på bild härnere. Mäktigt som sagt.

Något som slog mig idag, är att äventyren finns närmare än en tror. I dag blev ett avstamp för ett av mina kommande, som vuxit fram ett tag, men formade sig till ett första beslut när jag traskade där i skogen, vid fjällfoten. Det här ska bli en del av mitt liv, igen. Back to the roots.