Jag läste ett så jäkla fint inlägg av Katarina, om den tuffa övergången från semester till jobb. Det var liksom vemodigt men ändå lite hoppfullt.
Igenkänningen alltså – den var stor! Så många söndagar, semesterslut och avsked som jag haft den där känslan. Ibland har den konsumerat mig helt och en gång såpass att jag sa upp mig, hyrde ut lägenheten och reste i fem månader. Jag klarade bara inte av tanken att återgå, sitta fast på ett jobb i en bransch som inte intresserade mig alls. I slutet av den sommaren ökade pirret i takt med att september och avresedagen närmade sig. Jag minns hur lycklig jag var över att ha tagit paus från det där ekorrhjulet – att med hösten kom min frihet.
För tre år sedan hade jag sagt upp mig igen och förberedde mig för min första höst som egenföretagare. Samma pirr och känsla av frihet kände jag då när hösten närmade sig. Skitläskigt, javisst, men helt priceless.
När jag läste Katarinas text om de där känslorna, tankarna, processerna som sätts igång men som ibland klingar av i takt med att sommaren/äventyret bleknar där bak i fjärran, så insåg jag att jag är på samma plats nu som den där hösten för 10 år sedan och för 3 år sedan. Med den här hösten kommer ett nytt kapitel och jag är både pirrig och lugn på samma gång.
Det där pirret uppstår oftast i mig av en anledning; att jag är i början på något nytt, härligt. Något som är ovisst, men som handlar om magkänslan och inget annat. Jag är på väg åt rätt håll och den här gången är det norrut.
Det finns så många delar av det här äventyret som jag ser fram emot. Att bygga något eget. Att bo mitt i naturen. Att leva enklare. Att odla saker och misslyckas med att odla saker. Att vara utomhus hela dan när det är minus 20 och huttrande värma mig vid brasan sen. Att välja in en lagom dos av stad och puls, men åka hemåt, norrut och lämna köerna bakom mig.
Mest av allt ser jag nog fram emot att lära mig nya saker. Jag vet att det är det som utvecklar mig och skapar helt nya spår att följa. Det är ju så jäkla spännande också. När jag hälsade på Sofia (som också är mitt uppe i ett kapitelbyte) så sa hon det så skönt krasst; “ibland måste man rycka upp sig med rötterna och skaka om allt lite, för att inte blir för bekväm och gå på rutin” (fritt återgivet). Det tror jag verkligen på.
Det kan vara både läskigt och jobbigt att stå vid någontings början, men det är också alldeles, alldeles magiskt.
10 comments
åh! alltså. jag vill nästan ta hela inlägget och göra det till ett långt citat och skriva ett eget inlägg om citatet. Du är så himla modig! Ja, jag borde också bara bryta upp och skaka om lite. Verkligen. Jag känner det nu. Allt kanske inte behöver vara att sluta jobbet, utan först kanske ta en paus. De där 5 månaderna låter som en magisk tid. Man måste nästan stanna upp och bara pausa, för att se vad en verkligen vill. Sen kanske det blir att sluta jobbet, eller inte. Men just den där pausen. åh! Ge mig styrka att ta den där pausen i vår som jag behöver. Vi får prata med om den pausen när vi ses tycker jag! vilka tankar det satte igång nu. Det här går väl inte ens att läsa för att mitt huvud snurrar åt alla håll. haha 🙂
Åh, men jag fattar allt! Och nej, allt behöver inte vara så stort. Jag har ju tagit det i pyttesmå och större steg under flera års tid och bara vetskapen att en gör små ändringar för sig själv gör så himla mycket! Jag tror verkligen på pausen – jag fick ut så förbaskat mycket av mina fem månader. När jag väl kom hem hade jag fattat en rad jobbmässiga beslut och dessutom längtade jag efter en vardag och ett nytt jobb. Jag trivdes kanon med att resa, men jag blev så himla kär i Sverige, familj och vänner medan jag var borta och det har faktiskt hållit i sig.
Ja, vi ses & snackar mer snart! Jag sparade några månader och planerade resan under tiden och sen hyrde jag ut med lite överskott så att jag fick en extra liten reskassa varje månad. Det var inte alls svårt faktiskt! Bad först om tjänstledigt men när de sa nej så sa jag upp mig och tänkte att i värsta fall tar jag ett ströjobb när jag kommer hem igen. Allt löser sig!
Lycka till med grubblerierna. Låt dem sjunka in och lägga sig på plats så tror jag du kommer på en superbra lösning!
Peppen alltså, verkligen! Och oj vilket bubbligt härligt inlägg av Katarina ovan! (Do it!)
Själv tänker jag tvärtom just nu. Jag längtar till måndag och vardag hemma. Äntligen! 🙂
Ja, jag älskar Katarinas kommentar 🙂 Och vad härligt att höra – det är ju en vardag att längta till som alla borde få ha 🙂
Man behöver utmaningar i livet. Utmana sig själv. På ett bra sätt. Ofta är det dock någon slags rädsla som bromsar en. En “trygghetsrädsla”. Jag håller med ovanstående om att du är både väldigt modig och himla inspirerande! Man lever bara en gång!
Den där semesterångesten behöver förresten inte egentligen vara något dåligt. Då vet man ju att man haft en riktigt, riktigt bra ledighet också. Säger jag som jobbat minst en gång i veckan hela min så kallade semester…jag ska ta igen det senare! 🙂
Ha det bäst!
Men åh, tack, blir glad att höra det. En känner sig ju inte alltid modig eller inspirerande själv, men det är verkligen kul om jag kan inspirera på något sätt.
Håller med dig – det är kontraster i allt, så semesterblues är bara rimligt. Övergångarna är ju ofta lite jobbiga vad det än är. Det är ju när det skaver konstant och äter energi som en kanske behöver pausa och fundera om en är p årätt väg liksom.
Ha det toppen! Kram!
När du skriver så här – så förstår du att jag flyttar in? Jag har varit nedstämd en period (alltså lightversionen bara) men också fått svar inifrån vad det beror på. Och nu känner jag mig mer i synk, med vardagen, familjen osv. Och höstpeppen är total – jag ska svida om mitt företag och börja göra lite nya grejer! Och jag följer dig på nära håll, för jag tycker du verkar ha mycket spännande igång. Som sagt: jag flyttar in!
Åh, välkommen in! Tror det är helt rätt att skruva till det med lite nytt och samtidigt bevara det där som är bra. Ser fram emot att höra vad du ska hitta på när vi ses!
Vad skönt att det vänt – kanske var det en mer långsam övergång till höstfasen? Tycker alltid det är i övergångarna en kan bli lite låg.
Så himla fint inlägg och ÄLSKAR bilderna!
Åh men TACK! Vad glad jag blir!