Tre årstider på 36 timmar

Nu är vi hemma igen, med fullmatade minneskort i såväl kameran som minnesbanken. Vi började hemfärden redan i måndags, med slutmålet Touring Cars kontor senast klockan 18 i onsdags. Däremellan skulle vi vinka av Katrin i Östersund.

I Lofoten har vi haft kanonväder. Jag skulle säga sommarväder, men graderna steg väl som mest upp till 12 i antalet. Men det var grönt och frodigt överallt. När vi passerade Riksgränsen och kom in i Sverige igen så var det vinter fortfarande. Vårvinter förvisso, men inte ett spår av våren. Det kändes faktiskt lite märkligt och jag som ändå älskar vintern kände att jag nog var färdig med den för i år. Skir grönska och blomdoft gör liksom något med sinnet som inte smutsig snö, brunt gräs och kala träd klarar av.

Min stora behållning med att vi tog den långa vägen genom vintern och Sverige var att jag äntligen fick se Lapporten. Otroligt att jag aldrig varit där förut, men nu är jag sugen på att återvända dit – och gärna hinna med Stora Sjöfallets nationalpark och Abisko på samma resa.

Ett antal mil söderut på vår resa så kom vi äntligen ikapp våren. Och i takt med att vi betade av mil efter mil så reste vi in i sommaren. För en som älskar kontraster så är det ju den ultimata roadtripen ändå. Att resa genom tre årstider och alla dess skiftningar, det är ju som att resa i tiden. Rätt så häftigt.

Sista natten spenderade jag och Sara parkerade vid hennes fina familjegård utanför Bollnäs. Vi åkte de sista milen dit på en idyllisk liten omväg och var tvungna att stanna på flera platser och njuta av den sena solnedgången. Vi kom fram till Saras hus mitt i natten, och då låg dimman över somriga ängar och natthimlen var juniljus. En kan bli lycklig för mycket mindre. Efter en väldigt njutbar dusch var jag tvungen att gå runt och känna daggen i gräset och blicka ut över det dimhöljda landskapet innan jag kröp till kojs för sista natten i husbilen. Trots att vi skulle upp tidigt och köra de sista timmarna hem till Stockholm så kunde jag inte låta bli.

Morgonen efter fick vi njuta morgonkaffet på Saras omtalade farstubro, innan vi städade ur och packade ihop i husbilen och rev av de sista 3 timmarna på en 340 mil lång roadtrip. I Stockholm var sommaren i full blom, även om vädret slog om ungefär lagom till att vi kom tillbaks. Men sommarregn är också sommar.

Nu ska jag jobba ikapp och landa lite i vardagen igen, men det kommer ett inlägg inom kort om hur det är att resa med husbil, vår rutt och såklart, fler bilder från Lofoten.

Tills vidare – här kommer tre årstider på 36 timmar i bilder!

Sista lyxiga utemåltiden i Lofoten blev varma mackor över eld på en strand i försommarväder. Ljuvligt, och inte bara på bild.

Katrin svänger ihop mackorna medan jag och Sara roddar eld och njuter av utsikten. Den långa färden hemåt har börjat!

Men en ska inte ha bråttom i onödan när omgivningen ser ut såhär.

Ett dygn senare hade vi farit in i vintern. Is på Torne träsk och inte en grön skiftning så långt ögat nådde. Däremot en mäktig lapport!

Vinter som sagt. I sneakers. En utmaning!

I Hälsingland kom vi ikapp sommaren igen, efter att ha njutit av våren i Västerbotten. Och den gjorde oss inte besvikna.

Jag kan knappt greppa att det kan vara såhär vackert! ÄLSKAR ljusa sommarnätter.

Klockan närmade sig 01 när vi kom fram till Saras gård. Det här var på nattens tablå – omöjligt att stänga av och lägga sig.

Jag blev sugen på att springa in i dimman och leka älva en stund. Men älvor brukar nog inte ha löpartajts och vara stela efter 340 mil i bil, så jag nöjde mig med att betrakta. Inte så dumt det heller.

Dagen efter njöt vi sommar för fullt, med en efterlängtad kaffe på Saras farstubro. Särskilt mycket mer behövs inte här i livet ändå.