Vi har allt det vackra framför oss

Det är lätt att bli dystopisk just nu, även för den mesta optimisten. Ett krig i vår närhet, en pandemi som knappt avslutats och en ny IPCC-rapport om klimatet som är dystrare än nånsin. Har vi allt det vackra bakom oss?

Mycket av det vi tagit för givet och ohämmat konsumerat är plötsligt hotat. Just-in-time är tydligen inte så bra för ett samhälle när det plötsligt skiter sig, har det visat sig. När inget finns på lager och människorna har vandrat långt ifrån ett liv utan el i väggen och ett välfyllt ICA runt hörnet.

Men – och det finns ett stort men som jag grabbar tag i trots att jag är en dystopiskt lagd optimist;
Vi har alltid – och kommer alltid – att sträva tillbaks mot ett bra liv och social gemenskap. Kärlek om du vill. För att vi är människor som egentligen inte gillar förändring och otrygghet och i grunden vill vi varandra väl, bara vi känner samhörighet. Och vad kan göra oss mer samhöriga än svåra kriser?

Vi behöver bara fatta med jämna mellanrum att allt inte är så jävla tryggt att vi kan ta det för givet. Att vi inte är så olika som vi tror. Att vi behöver varandra.

När allt det rycks ifrån oss, ja då kämpar vi med en jävla glöd. Då hittar vi tillbaks till vår grund. Självklart tillsammans, eftersom det är det enda sättet. Om vi lyckas med det nu – slutar tänka kortsiktigt och girigt, slutar rösta på dårar och ”missa” lögner åt ena hållet men tro blint på dem åt andra hållet – ja då har vi faktiskt en chans. Kanske till och med en god chans.

Och jag tror det. Kanske kommer det krävas en ännu svårare kris först, men jag tror vi kommer dit.
Jag tror att vi har allt det vackra framför oss.

Det här inlägget är en del av en serie inlägg som jag och Sara skriver under mars, inspirerade av låttexter/titlar vi fastnat för. Denna gång från Allt det vackra av Benjamin Ingrosso. Missa inte att kolla in Saras tolkning av samma textrad.