Vinternatt

Januari har bjudit på väder så här långt. Riktigt kallt och rejält med snö. Det känns så lyxigt att ha så mycket vinter, efter många år där jag tvingats maxa vintern under några få semesterdagar.

Jag tycker väldigt mycket om ljuset såhär års, men i år har jag verkligen fördjupat min förälskelse i mörkret också. Det har blivit många nattpromenader under månsken och stjärnhimlar. Jag känner mig sådär ödmjukt liten och samtidigt väldigt nära hela alltet när det bara är jag, stjärnorna och knarrandet i snön.

Men det är inte helt riskfritt att traska runt på nätterna! Häromkvällen var jag ute och gick med snöskor på sjön, djupt försjunken i tankar. Över halva sjön låg lite snödis och det var sån där mysig spöklik känsla liksom. Jag kunde se ljusen från gårdarna och någon enstaka vägbelysning.

Efter en halvtimme började jag vända hemåt och tog sikte på “mina” ljus. Men efter ett tag kom jag till en udde som inte borde vara där. Jag kikade runt och försökte greppa vart jag var, men det stämde inte alls med min mentala karta så jag fick liksom inte ihop det.

Jag korsade en skoterled och tänkte att nu vet jag i alla fall. Vände och knatade åt rätt håll. Tills jag kom till stranden och insåg att ingenting stämde. Jag hade ingen aning om vart jag var, haha. Plötsligt såg jag tre björkar i rad som jag hade fotat dagen innan och insåg att jag hamnat på andra sidan sjön, precis mittemot oss. Det var en surrealistisk känsla, att bli så totalt bortkollrad av lite dimma.

Jag får väl ta mina nattpromenader på mer stjärnklara nätter framöver. Det är ju inte så tokigt ändå. 

Särnsjön, en dimfri natt.

Det är som att vandra i en vintersaga.

Vilan och evigheten. Alla borde få uppleva en promenad i en vinternatt.