Älgjakt – en dag i skog och fjäll

I går följde jag med pappa & jaktlaget på en dag i skog och fjäll. Älgjakten pågår för fullt och även om jag inte jagar (och inte tycker om tanken på att döda något levande utom knott & fästingar) så har jag respekt för jakten. Häruppe är den en naturlig del av livet, den präglas av kärlek och respekt för djuren och den går långt tillbaks i historien. Men, det här inlägget handlar inte om jakt eller inte, utan om naturupplevelsen i att hänga med en dag på pass.

Vi klev upp tidigt, tidigt igår morse. Kvart över fyra ringde klockan och vid halv sex var det samling vid Stormorvallen, precis vid foten av Fulufjället (ni vet, där det där vattenfallet ligger 🙂 ). Över en kaffe och bulle planerades dagen och vi skulle börja nere i skogen omkring Stormorvallen. På eftermiddagen skulle vi högre upp mot fjället och eftersom jag skulle fota så tilldelades pappa & jag ett av de vackrast belägna passen på eftermiddagen.

På väg till första passet strax innan soluppgången. Dimman är på väg att lätta och tjärnen ligger alldeles spegelblank. Vilken start på dagen.

Vi installerade oss på första passet och gjorde en långsam, liten eld. Pappa förklarade hur röken är bra för att se hur vinden ligger och det är en viktig faktor i jakten. Älgar har skarpt korn och vi hade satt oss så att en eventuell älg skulle gå mot oss mellan en myr och en tjärn och passera på ett tiotal meter. Om den kände lukten av oss skulle den istället fortsätta på andra sidan myren eller tjärnen. Det var kul att lära sig mer om hur älgar fungerar och hur mycket strategi som ligger bakom en lyckad jakt.

Väl installerad handlar det mycket om väntan och tystnad. Riktig mindfulness med andra ord. 

På radion kunde vi höra hur hundförarna rörde sig och när Tia, den briljanta älghunden, hade älg på gång. Så himla spännande. Jag var väldigt trött efter att ha sovit ruskigt dåligt (fullmåne?) så jag lade mig ner och vakenvilade i tystnaden. Så otroligt rofyllt.

Jag fick en så stark känsla av…ja, välbefinnande. Lycka kanske en skulle kunna säga, men det var inte pirrigt, bubblande, utan det var liksom lugn. En känsla av att vara precis där jag skulle vara. I trädtopparna hängde dimman kvar, elden knastrade bredvid och allt var så fridfullt.

Utsikten över tjärnen åt ena hållet. Hösten har börjat färga allting nu och jag ser så väldigt mycket fram emot att få uppleva hela hösten här.

Visst ser jag nästan ut som om jag har koll på det här? 

Efter bara en halvtimme eller så så hörde vi Tia skälla alldeles i närheten. Vi förstod att en älg var på ingång och strax efter brakade den fram mot oss genom lite sly. Det var en vacker älgko och hon stod och tittade på pappa en stund innan hon vek av och passerade oss på 40 meters håll.

Jag undrade varför pappa inte sköt (och var lite glad att han inte gjorde det) och han berättade att de bara fick skjuta en tjur eller en kalv, eftersom de hade skjutit en ko några dagar tidigare. Hon fick springa vidare och strax efter kom Tia förbi oss. Det var häftigt att se hur ivrigt och pricksäkert hon spårade älgen.

På radion hörde vi att någon skjutit en kalv och det bestämdes att vi skulle avbryta och mötas upp i jaktstugan och placera om oss för nästa område.

Tia – en fantastiskt fin och duktig jakthund. Hon var väldigt ivrig på att komma iväg på nästa sväng!

Lite samråd och planering, sen var vi på väg igen. Jag jublade lite inombords över att få komma upp på fjället igen.

Vi gav oss iväg och installerade oss på nästa pass, ungefär en kilometers promenad upp på Fulufjället. På vägen såg vi några vandrare och jag undrade om de visste att det var jakt på gång eller om de skulle bli väldigt förskräckta över att höra skott under sin vandring. Det skjuts ju aldrig i riktning mot vandringsleder, så det är ingen fara för dem såklart.

Till fjälls! Hösten är verkligen här, så vackert!

Pappa meddelar att vi är på plats till jaktledare Åke – vi hade passet längst bort. 

Och vilken utsikt vi hade från lagets finast belägna pass, särskilt när molnen hade spruckit upp.

Efter någon timme med fika och lite blåbärsplock (jag passade på medan hundförarna var långt bort fortfarande) hörde vi plötsligt två skott från passet alldeles nedanför tjärnen här. Pappa sköt en älgko där i måndags och nu var det en tjur som fallit. Efter ett tag bröt de jakten och vi gick tillbaks ner för att börja ta hand om köttet.

Två älgar på en dag är en bra utdelning och särskilt för Ulf som sköt båda två. Efter att de tagit ut alla inälvor på plats där djuren fallit, så åkte vi till gården där de slaktar djuren. Det är hårt jobb att stycka och ta reda på en älg och jag tänkte att alla som äter kött egentligen borde äta kött från vilt och få koll på eller testa hela processen från skog till bord.

På plats öppnar man buken och halsen och tar ut inälvorna. Allt utom hjärtat blir till en festmåltid för björn och andra köttätare i skogen. 

I slakthuset flås och styckas älgarna och sen får de hängmöras olika länge beroende på temperaturen. 

Per och pappa i färd med att vinscha upp tjuren. 

Även om jag för egen del föredrar att gå runt i skogen och på fjället och njuta med kameran över axeln, så var det både spännande och lärorikt att hänga med på jakt en dag. Det var en naturupplevelse där jag lärde mig mycket om skogens villkor och nödvändiga ekobalans. För de som har en hund som jaktkompis tror jag också det handlar mer om samspelet med den än om själva fällandet av vilt.

Imorgon ska jag fira lördag på ett favoritsätt – och om tekniken är med mig så tänkte jag dela med mig av det i en film.

Vad ska du göra i helgen?