Älskade höst på Fulufjället

Med kaffe, mackjärn och fjällhunden Hedvig vandrade vi från Brottbäcksstugan för att njuta av höst på Fulufjället. Mari och jag hade bestämt oss för en aktiv söndag och jag föreslog fjället eftersom jag verkligen vill njuta av den korta och galet vackra fjällhösten. Fulufjället var färgat i orange, gult och rött och tjärnarna låg som en djupblå kontrast. Herregud vad fjäll är vackra på hösten!

Brottbäcksstugan ligger lite avsides från den stora entrén till Fulufjället och passar bra att börja från när en vill gå lite mer ensam så att säga. Vi gick stigarna söderut, inte åt Njupeskärshållet utan mot Sälen till. Vi såg inte en enda vandrare just där även om det stod några bilar på parkeringen.

Efter några kilometer vek vi av stigen och gick till ett “hemligt” vindskydd som Mari visste om. Om jag har varit mycket på det här fjället i mina dar så är det ändå inget mot Mari, som i princip är uppvuxen här. Vår gemensamma släkt kommer ju från Mörkret och Mari och hennes familj har en stuga i Stormorvallen, som ligger just nedanför entréskylten till Njupeskär.

Väl framme så tände vi en brasa och tog fram mackjärnen. Jag hade förberett pålägg hemma, smidigt och ruggigt gott! Den här gången blev det mozzarella, tomat, lite rödlök och så forbondekorv till Mari.

Höst på Fulufjället

Min absoluta favorit-utelunch

Hon må inte se ut som den klassiska fjällhunden, men en dagsmarsch uppför är ingen match för Hedvig! 

Jag tog min nya hatt på en premiärtur och försökte komma in i livet som hattmänniska. Det är alltid lite konstigt att ha hatt i början, men det blir snabbt en riktigt skön kompis att ha med i skogen och på fjället. Kanske till och med stan nån gång, det kan väl funka? Den här är från Brixton och heter Messer. 

Efter en delikat utelunch släckte vi elden och gick vidare uppåt fjället. En bit upp är det läge att vända sig om, ofta, och ta in vyerna. I horisonten ser vi Vedungen, Nipfjället, Idre Fjäll och Fjätervålen, som en ljuvlig rad av trygga berg. Att se berg och fjäll känns tryggt tycker jag. De är så konstanta och ger en känsla av stabilitet och lugn i en föränderlig värld. De flyttar inte på sig i första taget, de där bergen.

Vi plockade blåbär och pratade om livets fina och svåra varvat med tystnad, sådär som en gör på en vandring. Det är verkligen ett skönt sätt att umgås.

Vi kunde inte få nog av alla vackra höstdetaljer. Vilka färger fjället bjuder på just nu!

Eldgräset!

Med strax över en mil i benen kom vi tillbaks till bilen, lagom möra och lyckliga efter en dag med färgsprakande höst på Fulufjället. Jag har sagt det förr och kommer troligen upprepa det om och om igen; det är en otrolig lyx att få bo såhär!