En gnistrande första advent

Jag hade inga lussebullar bakade till första advent. Inget julpynt heller – inte ens en adventsljusstake. Men vem har någonsin dött av det? Istället hade jag ljusslingor, smågran på gården och planer för en vintrig adventsutflykt.
Det visade sig vara ett fullkomligt adekvat alternativ och jag tog faktiskt med mig ett stearinljus ackompanjerat av pepparkakor. Ett ljus räcker ju på första advent, det är sen gammalt.

Jag hade sällskap av John, som också är en lokal fotonörd som gärna hänger i naturen, och Örn, en supermysig älghund som inte hade nåt emot att jaga vyer i stället för älgar. I alla fall verkade han nöjd med att rulla sig i snön med jämna mellanrum i stället.

Det blev ingen topptur till Städjan pga halsont, men Fjätfallen i isdräkt var ett riktigt bra alternativ. Herregud vilken vinterdag det var i söndags, visste knappt vart jag skulle ta vägen. Hela vägen hemifrån till Fjätfallen (ungefär 4 kilometer) ville jag bara stanna och springa ut – det var galet vackert.
Det låg en tjock dimma av iskristaller över sjön och vägen och så anades solen igenom med ett varmt ljus. Luften liksom glittrade. Jag har sagt det förr och kommer nog säga det många gånger till; världen är så vacker i minusgrader.

När jag närmade mig Fjätfallen så skingrades dimman och byttes ut mot ett krispigt frostlandskap – och så fortsatte dagen. Efter att vi fotat och pratat slutartider och sånt vid fallet så gjorde vi eld och kokkaffe med den här utsikten.

Jag har varit till Fjätfallen flera gånger i år, men det blir liksom inte tråkigt när det är som en ny plats varje gång.

Eld & sotpanna. Bra kombo. 

En adventsfika med pepparkakor & saffransknyten senare fortsatte vi ner mot Fjätnäset och längs vägen fick jag en massa ny kunskap om skogsbruk & min favoritfågel lavskrikan (som dock inte rör sig i de krokarna).

Jag fick också den glada nyheten att området kring Fjätfallen har blivit naturreservat i år. 

Kolla hur olika det kan se ut med två månaders mellanrum!

Vi gick längre ned på Fjätnäset än jag gjort innan och det är jag himla glad över – här hittade jag perfekta löpstigar och ju längre ned vi kom, desto vackrare blev det!

Kolla bara den här björken som försökte lysa upp den mörka granskogen bakom. Naturens eget första adventsljus ju!

Platsen där Fjätälven möter Österdalälven kallas Fjätros – en plats jag aldrig varit på innan men som jag definitivt kommer återvända till. Jösses vad vackert!

Den där stugan där skogen möter älven skulle jag gärna låna!

Åt andra hållet bredde Särnsjön ut sig i pasteller.

Med den här vackra vyn fick jag avrunda första advents-fikat. Att jag inte hade bakat lussebullar gjorde inte ett endaste dugg faktiskt.