Hur du blir lycklig en lördag i november

Det är något visst med att ha vida vidder omkring sig. Nu när isen har lagt sig tjock och stadig över Särnsjön, så inser jag hur jag saknat att kunna ha den som en enda stor, fri lekplats. Visst älskar jag den resten av året också, när den speglar alla tusentals himlar som passerar, men det är verkligen något särskilt med att få röra sig fritt på en yta som inte alltid finns där.

I lördags hade jag bestämt mig för att vara utomhus så mycket jag bara kunde och så aktivt som möjligt. Efter en vecka med en hel del jobb inomhus längtade jag verkligen ut. Efter att ha ätit frukost och vinkat av Hannah så drog jag på mig löparkläderna och gick ut i de krispiga minusgraderna.

Nere vid sjön möttes jag av väder. Halva sjön njöt av solljus medan andra halvan låg inbäddad i en mystisk, vit isdimma. Så vackert. Jag sprang ut från vår lilla strand och kände att isen bar utan minsta lilla knak. Det var så tyst och vackert att jag bara sprang och log. Jag tänkte inte ens på att jag sprang, det kändes som om jag hade kunnat fortsätta i evighet.

Även om det är svårt att verkligen förmedla hur det är att vara mitt i en naturscen sådär, särskilt en som inte handlar om höga berg och sprakande färger, så ville jag försöka. Jag filmade lite med mobilen och hoppas att känslan går igenom. Känslan av att vara i ett tyst, vidsträckt hav av vitt. Känslan av vinter och frihet. Känslan av tacksamhet över att det kan vara så förbaskat enkelt att bli lycklig en lördag i november.