Huskucabin, tystnaden och sysslolösheten

Där, i solen på bryggan vid Huskucabin, med slutna ögon och omgiven bara av små vågors kluckande mot träet, kom ett beslut till mig. Tystnaden och syssloslösheten, två avlägsna bekanta, kom på återbesök och jag tyckte om det. Jag tyckte så mycket om det. Jag ska bjuda in dem oftare.

Efter ett ångande varmt nationaldagsfirande hoppade jag in i bilen och styrde mot Åre och en helg med Sara & Katrin. Åre är en av de få platser som skapat såna där formativa minnen hos mig i vuxen ålder och det är alltid, alltid med pirr i själen som jag åker dit.

Eller jag ska korrigera – det är ju egentligen inte Åre utan mina människor där som skapat den där känslan av att komma hem.

När jag kom fram på torsdagkvällen dukade vi upp en plockmiddag på Katrins balkong (jag har nog inte tackat plockmiddagar tillräckligt för all lycka de ger mig – tack) och Katrin berättade att hon hade en överraskning. Vi skulle åka till Huskucabin ett dygn. En stuga som fick min inre skogseremit att tonårstråna när Katrin och Sara tog en tur dit i början av vintern.

Att vara på en plats utan mobiltäckning, rinnande vatten och el är en jäkla ynnest numer. Det finns inte många såna kvar i landet och ibland tänker jag att det är precis vad vi alla behöver mycket mer. Att verkligen på riktigt vara helt onåbar och onående och hitta sysslolösheten det innebär. Den där tankarna till slut landar.

När det är lite händelserikt att värma vatten och handdiska, för att inget annat stressar mig vidare. När det finns tid att tända en eld och laga mat på ett primitivt men vackert utekök med skogen som tapet. Tid att ligga två timmar på en brygga och halvslumra tillsammans i tystnad. När hjärnan gradvis får vänja sig av med snabba kickar, helt enkelt för att de inte finns att tillgå. Det är en ynnest.

Jag och Sara badade och jag måste säga att det nästan, men bara nästan, var lite tråkigt att inte längre känna rushen som iskallt vatten ger utan inse att vi nu gått in i säsongen med sommarbad.

Efter att Katrin styrt en svingod eldmiddag i uteköket – älgburgare med tallegio, picklad rödlök och västerbottencreme på grillat surdegsbröd – så gick vi ner till bryggan igen, satte båten i sjön och rodde in i solnedgången. Ja fan, det låter som en klyscha och precis så vackert var det.

Tack för den här gången. Jag ser fram emot att uppleva Huskucabin i bitande vinter med marschaller och isbad. Och låta tystnaden och sysslolösheten få ta plats igen.