Vad är det som gör att en plats så snabbt kan kännas nästan som hemma? Jag har känt det några gånger i mitt liv. Min första lägenhet i Stockholm var en sån, den talade till mig och jag visste direkt att den var min. Den hade liksom en viss känsla. Av vad vet jag inte exakt, men när den finns där så vet man.
På senaste har jag rest en del mil genom Lappland och varenda en av dem har jag njutit. Det har varit lite som att komma hem där också. Det är något med det kärva, ensamma och naturmäktiga som går rakt in i min själ. Precis allt det jag älskar med Särna har jag också hittat här – fast mer.
För några veckor sedan rullade jag in i Gautosjö, en liten by med 9 invånare några mil från Arjeplog, strax före vägen tar slut. Sara och Danny hade fallit handlöst några veckor tidigare och bjöd med mig på ett återbesök. Och Sara hade verkligen inte överdrivit om vilken härlig vinterbubbla Camp Gauto är. Trots att jag jobbade en del från stugan så var det som om omvärlden med stress och oro tonade bort och ersattes av ett här och nu och vida vidder. Ett enkelt liv.
Vi ägnade dagarna åt att köra långt ut till fjälls, åka djupt in i skogen, bekämpa lite rädslor (jag) och äta massor av god mat. Det finns en skön gång i dagarna på Camp Gauto. Efter en lång dag med friskluft blir det soft häng hemma, en öl i bastun och, om andan faller på vilket den ju gör, lite skotermek i garaget och “barhäng” hos goda grannar. Det är som en liten by i den lilla byn och jag älskar ju att leva lokalt. Anders och Sofia som driver det har verkligen skapat sin plats på jorden – och är snälla nog att dela med sig av den.
En dag blev det långled mot Nasafjället, men det var lite för långt och kallt för att åka alla 14 milen dit och hem. Visa av erfarenhet att det inte är särskilt kul att köra i bitande mörker, stannade vi istället och gjorde sen långlunch vid Laisstugan och maxade solen. Att resa med en matlagningsgud som Danny är ren lyx! Han stekte ugnspannkaka på muurikkan och vi värmde oss med brasa, varm lingonsaft och solsken innan vi vände hem i den bitigt vackra skymningen.
Det var mitt första, men inte mitt sista, besök i Gauto. Det blir nog många bra dagjävlar där framöver!
9 comments
DRÖMDAGAR!!! och snart april med förhoppningsvis ännu mer sol!
Ja jävlar vad trevligt det ska bli!
Hej Katta,
if there weren’t so many other reasons to travel to Sweden (when it works sometime again), it would be snowmobiling at least. I will have to try it out. Just to find out whether curves feel the same as when riding a motorcycle. Without the posts from you and Sara, I would never have thought that this would be possible with a snowmobile. As I always say: you can still learn a lot from Sweden. You are a dream couple – you and Sara! Thank you for the wonderful pictures. They help to dispel the ubiquitous nightmares. Kindly greetings from the dream world to reality. … also to Danny … and of course to Märta ?
Lyssna på Little Marbles igen. Det håller dig frisk. ?
Kram! ❤,
Hans
Hans, what nice words 🙂 and I I have no idea what a motorcycle feels like to drive but I’m sure it’s similar.
Märta says hi!
Vad kul att du skriver igen, det har jag sett fram emot! Lappland är en romantisk dröm dit jag ofta flyr i tankarna och någon gång på fjällvandring. Tack för inlägget och all inspiration du sprider.
Men gud, tack! Blir så glad att nån hängt kvar här ändå 🙂 Ja, Lappland alltså. Det lilla jag än så länge sett har fått mig knäsvag!
Så sjukt fint! Var i Gauto och åkte skoter för några år sedan. Eh. 13 år sedan. Haha. Magiska dagar (trots mix av vackra dagar och sådana med extra mycket väder) och minns såväl känslan av att vi var så välkomna. “Oj skulle ni ha tre skotrar, jag trodde bara det var två så vi har bara två, men det är ju inga problem” sa han på den bredaste norrländskan och gick till grannen och löste en tredje. Ljuvligt.
Undrar var sjutton vi bodde? Det var en enkel stuga nere vid vattnet, med en gammal bastu från tiden då man inte brydde sig så mycket i att smälla in ett panoramafönster utan vi såg ut mot sjön genom en liten glugg typ. Inga pengar hade vi direkt heller, så maten var enkel men den från muurikan – ugnspannkaka en dag och rester av palt en dag – smakade ljuvligt.
Vi sa då till varandra, vi tre par, att “det här kan man väl göra med barn också?”, men vi förstod nog att det inte skulle bli aktuellt. Nu har det som sagt gått 13 år och 9 barn på oss 6 vuxna så… börjar bli dags att åka tillbaka. Haha. 🙂
Tack för nostalgitrippen!
Men gud vad roligt, undrar hur det såg ut då! Har säkert byggts ut en del sen dess! Rätt otroligt ändå att ni oxå käkade ugnspannkaka stekt på muurikkan, haha. Sjukt gott! Jag tycker helt klart ni ska dit igen – funkar ju superbra med barn oxå!
Det där med att tippa skotern kämpar jag också med just nu! Det är ju riktigt gött när man får till det, men än så länge handlar det mest om lyckträffar för mig. 😀 Vi var upp och installerade oss i nya huset i byn öster om dig över helgen, och hade hoppats på en sväng på skotern, men början av lederna så långt vi undersökte dem uppemot Vedungen var bara is så vi struntade i att ens försöka.
Haregott! 🙂