Min inre femåring och kickarna

Jag är just nu och kör skoter i Borgafjäll, i början av en tre veckor lång och hett efterlängtad vintersemester i Lappland. Det var i Gautosjö för ungefär ett år sedan som vi bestämde oss för att ta en riktig långsemester i år, för att verkligen kräma ur så mycket som möjligt ur vintern. Jag har packat längdskidor, utförsskidor, två IKEA-kassar med vinterkläder och, såklart, min skoter Märta!

Det var förra vintern jag köpte min lössnöskoter, en begagnad Polaris PRO RMK 800 från 2014. Hon är en kärv och bestämd dam som kanske är onödigt tung för mig, men åh vad jag gillar henne! Hon utmanar mig precis där jag behöver och det är något visst att sakta men säkert bli vänner och göra framsteg tillsammans.

Det här med att lära sig något nytt, det är inte lika enkelt som vuxen. Jag har kämpat med inre spöken och yttre fysik och emellanåt vill jag lägga mig på marken och släppa fram min inre femåring och bli skjutsad hem. Men så händer nåt. Ett plötsligt utvecklingssteg som kändes så långt borta faller på plats och plötsligt är världen min! Det är en fantastisk känsla som jag vill uppleva om och om igen.

Jag har alltid gillat att lära mig nya saker, och när en gör det så följer alltid allt från prestationsångest till rädsla för skador eller bara en känsla av att inte veta vad en håller på med. Inte kul alls ju! Ju äldre jag blivit desto närmare ytan ligger både överlevnadsinstinkten och bekvämligheten.

MEN – och det är ett stort MEN – på andra sidan väntar en sån otrolig kick och faktiskt, ett rikare liv. Att låta rädsla eller bekvämlighet begränsa vad en gör liksom cirklarna snävare och snävare och till slut blir livet ganska litet. Så vill jag inte ha det. Jag vill banka mig igenom den där jobbiga biten och få se vyerna på andra sidan. Det är nämligen vyer som inte går av för hackor.