Minication och sommarsolstånd i Njupeskär

Näräventyr är ett briljant sätt att upptäcka och njuta av sin omgivning – att få nya, fantastiska upplevelser utan att resa sönder både jorden och plånkan. För mig har det också givit en helt ny blick på Sverige och hur otroligt mycket vi har att upptäcka här på hemmaplan.

Jag ska medge att det kanske kan verka locka lite mer när man som jag bor i fjällen – det är lite av en tjuvstart – men jag hade faktiskt precis samma härliga känsla när jag var på strövtåg runt Norrköping och Stockholm. Soluppgångar, som är min motvilliga favorit (nej, jag är ingen morgonmänniska), är magiska i sig, platsen är mindre viktig.

2015 firade jag sommarsolståndet för första gången, när Sara kom till Norrköping och hälsade på. 2017 firade jag det här hemma på bryggan, överlycklig över att äntligen bo i Särna. I år firade jag det några dagar i efterskott – som det kan bli ibland – men jag gjorde på ett sätt jag längtat efter sen jag först hörde talas om det för tre år sen. Framför Sveriges högsta vattenfall Njupeskär.

Minication i Mörkret, Särna

Håkan sjöng om en vän med en bil, men jag har nåt ännu bättre – en vän med en husvagn! För tredje gången kopplade Mari på sin husvagn på min begäran, för en minisemester i hembygden (senast var på min födelsedag i början på juni). Anne-Laure, fransyskan som blev hundspannsentreprenör i fjällen, följde också med. Jag åkte direkt från jobbet till en riktigt fin plats vid ån Fulan/Fuluån, alldeles nära Mörkret och några minuters bilresa från entrén till Fulufjällets nationalpark.

Vi käkade middag i den tropiskt varma kvällssolen och tog sommarens hittills mest fantastiska bad – ett riktigt friskt å-bad, nakna såklart. Det kan nog bli en ny favorit riktigt varma dagar och det var rätt skönt att flyta med i strömmen och sen få jobba sig lite tillbaks.

Men kvällen var långifrån slut där. Eller ja, först skulle vi sova lite, men det stora syftet med övernattningen var att kliva upp mitt i natten och vandra till Njupeskärs vattenfall. Varför gå dit mitt i natten när man kan se det mitt på dan kan man undra?

Jo, det finns ett riktigt bra skäl till att sätta klockan på 02.00 en sommarnatt, mitt i arbetsveckan. Njupeskär, för oss som besökt det några gånger, visar sig alltid i skugga. Året runt. Förutom några få dagar om året, precis när solen går upp dagarna runt sommarsolståndet. Då får det vackra fallet och de minst lika vackra sandstensklipporna runtomkring, det ljus det förtjänar.

När solen stiger över gammelskogen, mittemot fallet, så lyser den upp den uråldriga klyftan hela vägen ned och det är magiskt vackert. De gråsvarta klipporna blev glödande röda, till gökens galande och fallets dån. Det var som att se ett nytt Njupeskär, trots att jag sett det i alla väder och årstider flera gånger om.

Den här morgonen. Jag kan knappt beskriva den. Bara gryningspromenaden genom gammelskog så levande att det liksom kändes (och inte bara på grund av myggen) var värd mödan. Den andas, svalkar och återfuktar när vi går genom den. Så frisk. Att samtidigt se solen måla hela himlen och höra fåglarna kvittra, ja det är så vackert att hela jag blir full av förundran. Och samtidigt sorg, över att vi håller på att ta död på något så unikt. Det tar tusentals år för en skog att bli som den här och bara en dag att göra det till ett kalhygge.

Efter att ha njutit av både fallet och frukost någon timme vandrade vi tillbaks. Klockan 5 var vi tillbaka vid husvagnen och jag njöt av två timmars sömn innan jag åkte till jobbet igen. Men först var jag tvungen att beundra ån i lätt morgondimma.

När jag satt på kontoret igen på morgonen kändes det nästan overkligt. Att jag hade hunnit uppleva en hel händelserik semester på de 14 timmar som gått sen jag åkte därifrån. En helt vanlig torsdag. De där små äventyren alltså. De är ju allt.