Det är nåt visst med barndomskompisar. I helgen har jag tre av dem på besök här i ladan. När jag hörde bilen rulla in på gårdsplanen vid 21-tiden igår så sprang jag till dörren, gick ut och möttes av nervevade bilfönster och “Stockholm i mitt hjärta” på högsta volym. Man blir ju varm i hjärtat för mindre!
Vi har haft ett alldeles underbart dygn sen dess. Efter en frukost framför brasan gav vi oss av mot Idre och Nipfjället, för att tanka fjälluft och tystnad till storstadsfolket. Nipfjället visade sig från sin allra bästa sida. Vit skare, vida vyer, gnistrande snö och så det där solljuset som bara finns i minusgrader. En helt magisk dag som kändes som bästa sortens vårvinterdag snarare än en fredag i november.
Lisa, Sara & Hanna på fjället. Tänk att vi känt varann i typ 30 år.
Hanna går oxå i skoterköpartankar (som jag).
En tvättäkta halo
“Aaaadrian!”
När Stockholm kommer till fjället, då är jag som gladast!
Efter en tur upp och nerför Lillnipen åkte vi hem och eldade igång bastun. Isen har lagt sig så vi kunde inte springa ut och bada men det löste jag med en yxa och en hink. Än är isen bara några dagar gammal och jag högg upp en liten vak, sänkte ner hinken och sen var det bara att köra en ice bucket-dusch (för er som minns den virala kampanjen).
Tänker att jag borde basta varje kväll ändå.
Efter en heldag med mina barndomsvänner tänker jag att jag skulle vilja skriva om den där gamla dängan. Stockholm saknar jag faktiskt inte alls, men de där Stockholmarna…De är alltid i mitt hjärta!
6 comments
Så himla härligt med barndomsvänner. Det är nåt speciellt med det!
Kram Lena
Ja, det är fint att ha dem. Särskilt mina 🙂 Det är ju svindlande när en tänker på att man följts åt genom!
Men alltså. SNÖ 🙂 Älsk på det.
Jaaa, äntligen! Längtar tills den ligger i mängder här nere i byn också – och på träden 🙂
bjuder du alltid på finväder när du har besök? 🙂
Hittills är det en väldigt stark trend måste jag säga. 🙂