Sunset is my favourite colour

Kylan bet i kinderna och jag hade glömt min kamera hemma, men allt det försvann när jag vände mig om och blickade ut över vidderna, omgiven av mina favoritfjäll i solnedgång.
Långt till vänster bredde Fulufjället ut sig, bredvid mig Nipfjället och alldeles bakom mig vakade Städjan tryggt.
rakt fram, precis bredvid Rendalssölen, höll solen på att gå ner vid horisonten.

Det finns vardagkvällar och så finns det vardagkvällar att minnas. Det jag uppskattar allra mest med att bo som jag gör idag är att jag kan sticka upp på ett fjäll nästan lika spontant som jag kan sätta mig i soffan och kolla på en film. Inom 45 minuter kan jag befinna mig på ett av tre fjäll och alla är de både lättillgängliga och vackra så jag smälter.

I påskveckan avrundade jag en arbetsdag med att plocka upp min fotokompis John, även kallad Nonne, med turskidorna i bilen. Planen var att skida upp och fota solnedgången från Nipfjället och Städjan. Vi parkerade på Nipfjällets vinterparkering och bestämde oss för att gå platån som ”binder ihop” Nipfjället och Städjan, för att ha första parkett från foten av Städjans topp.

På med skidorna utanför bilen och iväg!

Nonne var taggad – och hade kamera med sig också…

Det var bara ett problem… Precis innan jag låste dörren hemma så kom jag på att jag skulle ta med ett fårskinn och plockade ur kameran ur väskan för att lägga skinnet under. Sen lade jag visst aldrig tillbaks kameran igen, eftersom jag samtidigt pratade i telefon och ja, ni vet hur en guldfisk funkar va?

Så – jag stod där på parkeringen med skidor, fika, objektiv och stativ, men ingen kamera. Jag som äntligen skulle fota solnedgång igen! Men, hur hemskt är det att uppleva en solnedgång oavsett om kameran är med eller ej? Jag släppte det ganska snabbt och frågade om jag kanske kunde få låna in mig på den kameran som faktiskt kom med och det gick bra som tur var.

Det är ju fullkomligt omöjligt att reta upp sig över något i en sån här setting, eller hur? Foto: John Halvarsson

Redan på parkeringen kändes det att temperaturen hade droppat. Påskveckan bjöd på vårvintervarma dagar men rätt så kalla nätter och uppe på fjället är det ju ofta ännu kallare. Fördelen med att skida är att man håller sig varm, men med de här vyerna gick det ju inte att inte stanna och fota och det är lite kyligare.

Jag noterade att jag behöver ett par fotografvänliga vantar till nästa vintersäsong. Vid ett tillfälle kände jag inte mina fingrar längre och fick stå en stund med handen i armhålan innan jag kunde fortsätta skida. Vi stod och hade lite lektioner i motljusfotografering och med sånt ljus som det var då kan jag bli helt uppslukad.
Jag märker liksom inte att jag fryser förrän fingrarna domnar. Älskar att hamna i det tillståndet, även om det kanske inte är toppen för de där stackars händerna.

En motljusselfie på frihand – ja, ni ser ju ljuset. Magiskt!

Som bekant så hyser jag varma känslor för Städjan och det är väl inte svårt att förstå varför?

Den här tallen alltså – den står så tappert där och är så himla fin! Numer ingår också den i min vurm. Städjan och tallen!

Foto: John Halvarsson

När solen hade försvunnit nedanför horisonten så vände vi tillbaks. Rätt så frusna men lyriska över ljuset och utsikten, som fortsatte att skifta i vackra, dova färger. Det har inte blivit så många soluppgångar och solnedgångar på sistone men nu vill jag bara ut igen.

Det gör något särskilt med en att se och känna hur allting förändras med dagens första och sista ljus. Jag får en känsla av litenhet och ödmjukhet som är så väldigt skön och avslappnande. Det går inte att ge sig själv eller sina vardagsbekymmer för stor betydelse när man så tydligt ser hur vi snurrar runt på ett litet klot runt en sol en kort, kort stund i historien.