Brasan sprakar och jag känner hur värmen sakta börjar sprida sig. Jag körde sent, lämnade köerna bakom mig och for ensam genom skogarna. På väg till den lilla by som råkade bli mitt rotsystem här på jorden. Vilken tur jag hade.
Här får jag en alldeles särskild ro. Här får jag en närhet till de jag saknar så mycket. Här finns mitt sammanhang.
När jag kom fram var det alldeles tyst. Bara månen lyste upp gården, tillsammans med den snö som ligger kvar. Jag stod där en stund. Tog in gården och tystnaden. Äntligen framme. Äntligen hemma.
5 comments
Åh, ser och låter så underbart <3
It is! Så glad att ha den här platsen 🙂
Förstår verkligen det 🙂
Åh. Efter helgens händelser längtar jag också ut även om jag älskar Stockholm. Men just nu skulle en stuga, jag och lugn och ro för att bara skriva vara det jag behöver.
Jag förstår känslan precis. Imorgon åker jag upp igen för att få mer av det. Hoppas du får en skrivpaus på en lugn plats!