Tack för maten, den var god

Vi har ju inte bara varit hurtiga och farit runt på en massa äventyr här, vi har ätit en massa gott också. Eller smaskens som jag sa till den propra servitören på tjusiga Pernilla Wiberg Hotell igår. Det var förmodligen första gången någon valde just det adjektivet om en riktigt mör bit renfilé.

Utöver vår hemlagade högrevsburgare och alltid lika goda ”svennebanan-tacos” så har vi ätit oss runt på restaurangerna via goda luncher och en middag.
Lunchen igår satt som en smäck efter Städjans topp t/r. Hederliga köttbullar med lokala lingon (som inte var översötade – bäst är när lingon får smaka lingon). Charlies, som stod för lunchfiolen serverar ekologiskt och närproducerat och det gör mig alltid lite extra glad.

Överlag är Idre Fjäll så himla lokalt på ett mysigt sätt. Många som jobbar där bor i byn (och det är görtrevligt folk vill jag lova!) och det är ingen kvartalsekonomi som styr – här återinvesteras allt i verksamheten och bygden. Jag får hopp om livet och framtiden när jag träffar på sån fin långsiktig inställning.

I går blev det finmiddag på Pernilla Wiberg Hotell alltså. Vi kom tyvärr en timme efter utsatt tid, men det var inget problem (vi trodde vi hade valfri middagstid så vi satt och njöt av att kunna chilla i soffan med photoshop, men det fanns visst en tidsbokning…).
Vi valde varsin trerättersmeny med en lokal touch; till varmrätt var det renfilé och Sara åt varmrökt röding till förrätt. Jag bytte fisken mot kalvcarpaccio med löjrom och var nöjd med det valet.

Renen var riktigt fin – kanske aningen för röd på sina ställen för min smak, men det ska ju vara så, det är bara jag som är kinkig. Mör och fin och den kom med en spännande rödvinssås med blåbär och choklad – lockande kombo! Det var också en pasternackspuré till, som gärna hade fått kryddas med lite västerbottensost (eftersom jag älskar allt med västerbotten och tycker det passar ypperligt till vilt). Till det slog vi till på en flaska Terreno – riktigt gott och mustigt vin som tydligen en svensk familj i Italien ligger bakom.

Till efterrätt? Givetvis vaniljglass och hjortron, med ett gott dessertvin till. Smaskens som sagt.

Vi avslutade kvällen i loungen, ackompanjerade av franska skidlandslaget som satt i soffgruppen bredvid, innan vi tyvärr vaskade vårt kvarvarande lyxvin pga trötthet och osugenhet och gick hem. Och i vanlig ordning tog ett ansenligt antal fotostopp med sökaren riktad mot frostiga trädgrenar – något av det finaste jag vet.

Jag susar just nu fram på rälsen mellan Mora – Stockholm med en stor lyckobubbla för att jag får uppleva såna här helger. Tack finfina Sara, för att du ville ha med mig!

PS – om du vill vinna en tripp till Idre Fjäll och köra Honda upp/ner så ska du definitivt klicka dig in hit och tävla!