Dagen då jag och Städjan möttes till slut

Som en skarp och majestätisk klammer har hon funnits i bakgrundsvyn till alla mina lediga dagar i Särna. Lite skygg sådär – hon visar sig bara från vissa platser och och ibland har hon gömt sig bland molnen. Men jag har ofta tittat efter den där klassiska formen i horisonten.

Idag fick jag äntligen hälsa på henne och det kändes så roligt att det var just upp till Städjans topp som vi skulle göra helgens vandringstur.

Martin guidade oss tålmodigt hela vägen upp. Det tog två timmar med alla pauser för fotografering av osynliga fjällripor och vindpinade fjällbjörkar. Troligen inte den snabbaste vandringen som genomförts.
Men i bland stannade vi bara för att titta ut över landskapet, fråga Martin ännu en fråga om djur, natur, bajs och spår. Han är fjällguide på Idre Fjäll och kunde lära oss en hel del om allt från skägglav till vart alla guider egentligen vill jobba och vad som är absolut viktigast för att trivas och komma hem säkert från fjället (håll dig torr till varje pris!).

Mitt mål om mer vildmark i mitt liv under 2015 (och framåt) blev bara ännu tydligare. Jag älskar verkligen detta. Jag fick en ny punkt på min bucket list dessutom – att sova under en gran! Det lät också rätt kul att vintertälta på fjället. Martin tipsade om att gräva ut ett rum i snön och sen sätta tältet över det. Då kan en stå upprätt och byta om, eller sätta sig på en egengjort snösoffa. Tänk er den!

Jag summerar ännu en härlig fjälldag med röda kinder och en sten-attackerad knäskål och gör mig redo för finmiddag på Pernilla Wiberg hotell. Highlife som farmor Märta skulle kvittrat! 
[insert][/insert] [insert][/insert] Skägglav